Fargo - säsong 2 (2015)

Spänning. Stil. Och skumma skandinaver.

Plötsligt händer det. Det där som får allt att stanna upp och alla förutsättningar att förändras. Åtminstone för ett ögonblick. Frågan är om det alltid är en bra idé. Och jag vet inte om just det där totalt oväntade inslaget i andra säsongen av ”Fargo” är det absolut mest geniala greppet de kopplat under sin utforskning av illagörande, illafarande, förrädisk landsortslunk och onda bråda dödar i mängd under de här två säsongerna. Men det är definitivt något att minnas. Att överanalysera om man så vill. Eller förfäras alternativet förtjusas av som kuriosa, sedan i princip ignorera för att koncentrera sig på allt det andra som händer. För det händer ganska mycket. ”Fargo” är, hur man än vänder och vrider på det, en av TV-serielandskapets höjdpunkter de senaste åren. Men det tog ett tag innan jag upptäckte det, mitt i all denna sinnesrubbande konkurrens på området.

Filmen kommer ni kanske ihåg, den som i år fyller 20, regisserades av bröderna Joel och Ethan Coen och fick en omedelbar kultstatus, i den mån en sådan kan uppstå omgående. En väldigt speciell film är det, en av brödernas bästa - också det i hård konkurrens. Nu är det framförallt i geografin och tonläget som serieversionen av ”Fargo” utgår från förlagan. De små detaljerna. Kombinationen av stundtals chockerande hänsynslöshet, banal vardaglighet och behärskad men svårmissad situationskomik. Högst osympatiska individer som verkar helt ogenomträngliga till sina väsen, vid sidan av mer begripliga karaktärer som ändå begår svårbegripliga handlingar och målar in sig i ett hörn. Och så de där nästan helt igenom anständiga, gammaldags hederliga personligheterna som ser en mening i tillvaron utan att sätta i system att utnyttja andra för snöd vinning. De totalt ocyniska som reagerar bestört på den tilltagande våldsspiralen och bestämmer sig för att ingripa. Men inte alltid har så många andra lika målmedvetna medhjälpare i striden.

Den första vändan, som tidsmässigt placerats 2006 och utspelas i Minnesota och Dakota-staterna, var i stort sett strålande. Den andra, som tar oss tillbaka till samma trakter anno 1979, är ännu bättre. Hjärnan bakom projektet, Noah Hawley, har flera absurda uppslag att skaka fram ur rockärmen och gör det vällustigt men med sofistikerad elegans. ”Fargo” fortsätter öppna varje enskilt avsnitt med de nu patenterade försäkringarna om att ’det här är byggt på verkliga händelser och bara namnen har ändrats av hänsyn till de efterlevande…’, men den gimmicken är numera just det, en gimmick. Vinjetten varieras annars både visuellt och musikaliskt för varje ny episod, vilket ger dem distinkta egna karaktärer från scratch och påminner om att allt kan hända. Även i de här ofta till synes sömniga nord-nordamerikanska landsbygdslandskapen.

Bekanta från första säsongen är också några av namnen. Redan i första omgången berättar den pensionerade polisen och sedermera hamburgerrestaurangföreståndaren Lou Solverson (där spelad av Keith Carradine) i förbigående om ett fall han en gång hade att reda ut, där liken staplades på varandra i en omfattning han aldrig varit med om varken förr eller senare. Här möter vi honom i yngre upplaga, personifierad av den till synes tvålfagre men påfallande permanent pålitlige Patrick Wilson. Och Lou får mycket riktigt ett snabbt ökande antal kadaver på sitt bord, tillsammans med kollegan och tillika svärfadern Hank (Ted Danson). Fallets omfattning och geografiska utbredning framtvingar samarbete med ytterligare kolleger i regionen, med mer eller mindre väl fungerande personkemi och territorialtänkande som följd. Alltmedan han bekymrar sig för sin hustrus kamp mot en cancerform som inkräktar på familjelyckan.

Ett ungt par försöker förenas kring vad de egentligen vill med sitt gemensamma liv, när ett oväntat missöde och en serie spontana och inte helt omdömesgilla beslut drar in dem i den uppblossande konflikten mellan två rivaliserande kriminella karteller. Den regionalt förankrade Gerhardt-familjen med sina stormtrupper utmanas av en organisation från Midwest-metropolen Kansas City och efter havererade förhandlingar uppstår öppet krig mellan dem. Konsekvenserna blir förödande för båda ligorna, men även för paret Blumquist som pendlar mellan en närmast chockerande naivitet och en lika överraskande uppfinningsrikedom och handlingskraft när det gäller att klara sig ur alla knipor som nu börjar kanta deras väg. De är som sagt inte alltid förnuftets apostlar, men de uppvisar en slående förmåga att anpassa sig efter händelseutvecklingen. Jesse Plemons (bekant från bland annat ”Breaking Bad”) och den inte helt okända Kirsten Dunst lyckas åstadkomma något nästan akut legendariskt av det här osannolika, men i vissa avseenden väldigt vanliga paret, vars värld kastas helt över ända. Men kanske är det precis det här de väntat på? Åtminstone en av dem.

Personteckningarna är överhuvudtaget fascinerande. Bara några exempel ur högen: den bestämda, bataljhärdade och skrämmande behärskade klan Gerhardt-matriarken (Jean Smart) som försöker hålla sönerna i styr och hantera hotet från söder när maken och ligaledaren drabbas av en stroke i seriens inledningsskede. Hennes sondotter Simone (Rachel Keller) drömmer å sin sida om att kunna slå sig lös från den kvävande klantillvaron och helst hitta eller återuppfinna ett frihetsdyrkande flower power-paradis, vilket leder till avgörande mått och steg med allvarliga konsekvenser. På samma planhalva gör indianen Hanzee (Zahn McClarnon) sin plikt som hantlangare åt de hårdföra sönerna utan att knorra; han har utvecklat en försvarlig förmåga att reducera och eliminera oönskade element, men hur accepterad är han egentligen av den familj där han upptagits i unga år? På andra sidan skranket är det Milligan (Bokeem Woodbine) som utgör den synbart ende afroamerikanen i Kansas-kartellens invasionsstyrka och han gör allt i sin makt för att motivera förtroendet, med en kombination av slughet, vältalighet och i sammanhanget välbehövlig hänsynslöshet. Men räcker det? Och så den överallt uppdykande Nick Offerman som en än mer vältalig, skäggprydd lokal advokat med dragning åt konspiratoriska utläggningar om alltings tillstånd.

Det var några. Det här var något om alla anledningar till att söka upp serien om ni inte redan gjort det. Är det för samtliga smakriktningar? Naturligtvis inte, precis som filmen med samma namn inte var det. Men den har stil. Den har spänning. Ett eget språk. Och inte minst, skrupelfria skandinavättlingar och deras motpoler. Jaaa.

Just det. Ronald Reagan hälsar på i ett avsnitt. I skepnad av - Bruce Campbell. Didn’t see that coming…

© Johan Lindahl
2016-03-13

Originaltitel: Fargo - Season 2
USA, 2015
Regi: Noah Hawley Michael Uppendahl Jeffrey Reiner m fl
Med: Kirsten Dunst, Patrick Wilson, Jesse Plemons, Jean Smart, Ted Danson, Cristin Milioti, Jeffrey Donovan, Bokeem Woodbine, Nick Offerman, Zahn McClarnon, Elizabeth Marvel, Angus Sampson, Rachel Keller, Emily Haine, Todd Mann, Brad Mann, Raven Stewart, Michael Hogan

Genre: Drama, Kriminalfilm, Thriller, TV-serie

Relaterat: Fargo (1996)

Relaterat ur russinbloggen
2017-05-13: "Fargo" fumlar vidare med fascinerande resultat

Sök