Ghost in the Shell (2017)
Originalet spökar i halfhyfsad remake
Kanske vill du egentligen bara veta hur stor del av filmen som går ut på att Scarlett Johansson springer runt i en kroppsnära dräkt? Tja, cirka fem procent, skulle jag säga. Kanske tio.
Om du vill veta mer:
"Ghost in the Shell" är från början en ambitiös manga av Masamune Shirow från tiden då man gärna använde ordet 'cyber' i sci-fi. 1995 kom en allmänt hyllad animerad filmatisering gjord av Mamoru Oshii. Den presenterade egentligen inga helt nydanande idéer utan var snarare den naturliga konsekvensen av intressanta filmer och böcker som kommit före ("Robocop" och "Blade Runner" möter "Neuromancer"), parat med insikten att de möjligheter som beskrivits där alltmer börjar likna vår verklighet. Det har blivit något av en franchise med fler filmer och spel.
Rupert Sanders film är enkelt uttryckt en mer lättbegriplig ('fördummad' om man är på det humöret) remake på filmen från 1995, tydligt medveten om sin föregångare, liksom om att vi nu drygt tjugo år senare är ännu närmare de tekniska landvinningar som är berättelsens grundförutsättning. Där "Westworld" helt tolkade om sitt grundmaterial och delvis tyngdes ner av sina pretentioner har Sanders snarare gått åt andra hållet. Det är onekligen ambitiöst men han siktar inte högre än han mäktar med.
Inledningen är till exempel en snyggt gjord remake på skapelsescenen från animéfilmen. Jag saknar Kenji Kawais fantastiska musik men den som finns är helt okej. Från start är filmen också lite corny och övertydlig i sin iver att inte tappa någon tittare. 'Ghost är som själen ungefär, har ni fattat? Vi säger det igen för säkerhets skull.'
Det utspelar sig i en framtid av extrem augmented reality, med reklam överallt och kroppsliga förbättringar tillgängliga för alla. Vill du supa mycket? Förbättra levern. Förlorat synen? Passa på att skaffa teleskopgluggar med röntgen! Vill du vara lite gammalmodigt genuin? Förbli 'oförbättrad'.
Mira är ett offer för en terroristattack mot en flyktingbåt. Vid uppvaknandet får hon veta att endast hennes hjärna kunde räddas. Denna har infogats i en syntetisk kropp. Även i denna framtid är detta något av ett tekniskt mirakel; hon är den första av sin sort. Och givetvis vill de använda henne som vapen. Ett år senare är hon supersnut i 'Section 9'. Medicin "hindrar hennes hjärna från att stöta bort kroppen". Grunna lite på det. När hon blir skadad i tjänsten reparerar de henne helt sonika, på det krassa sätt som blivit en filmisk konvention. Hennes särställning gör henne dock lika ensam som cool, och det är ingen tröst att få höra att alla kommer bli som hon en dag.
Peter Ferdinando är den redan från start osympatiske chefen på Hanko Robotics, företaget som skapat henne och har nära band till regeringen. Juliette Binoche, hennes skapare, doktor och psykolog, jobbar också där. Scarlett Johansson är Mira. Det vore väl fel att kalla detta hennes största insats men den grubblande stilen och actionpotentialen hos Black Widow funkar bra här med. Hon verkar gillla sci-fi, nalkas ingenting halvhjärtat och har här åtminstone bättre material att jobba med än i "Lucy". Pilou Asbæk (Eyron Greyjoy för den som är i fas med "Game of Thrones") är Batou, Miras poliskollega och förtrogne. Takeshi Kitano spelar deras chef!
En mystisk hacker utför attentat mot Hanko Robotics. Han använder hackade människor som dagens hackers använder botnets. Mira, eller Major som hon kallas, blir besatt av att fånga honom och riskerar det enda hon har som kan skadas i jakten. Tids nog inser hon att Kuze, som han kallas, kanske är den ende som kan hjälpa henne förstå vem hon är.
Det är som sagt en ganska ambitiös film som dock aldrig vågar bli för djärv eller dunkel. Alla ska fatta. Små funderingar om människans natur bland ömsom klyschiga och ömsom udda inslag. Ingen oavlåtlig actionfest, men det smäller till med jämna mellanrum. Den är snygg och och håller stilen. Ett viktigt möte i ett halvfattigt höghusområde blir en stark och lågmäld scen och vittnar också om det allvar som finns i botten. Många scener är direkta kopior eller hänvisningar till originalet (den med sopgubbarna, till exempel). I 'dykscenen' anar man rentav Kawais musik.
Rupert Sanders har skapat flera stiliga sekvenser och gör mycket rätt. Det här är en film som tar sig själv på stort allvar och inte drunknar i action eller gömmer sig bakom ironi, men som till slut reducerar sina teman till good och bad guys och inte kan avstå från några klämmiga oneliners när säcken ska knytas ihop. Filmen känns inte fascinerande, förbryllande, mystisk och existentiell, bara helt okej.
Då hjälper det inte riktigt att de äntligen kör
originaltemat i eftertexterna. En tveksam trea.
© Anders Lindahl2017-08-05