Ghost in the Shell (1995)

Animerad japansk pärla med lånade idéer

Japansk animation går under benämningen Anime (och ibland felaktigt Manga vilket enbart är de tecknade serier som ofta ligger till grund för de animerade filmerna). Anime är en särpräglad stil som bland annat känns igen på karaktärernas osedvanligt stora ögon, nästan obefintliga näsa och smala mun och ofta en nästan sjuklig fascination för vältecknade unga tjejer i skoluniformer. Nåja, det senare är väl kanske inget grundläggande drag hos Anime, men de unga tjejerna har en stor procentuell övervikt bland karaktärerna. På senare år har anime-stilen tagits upp av andra animatörer runt om i världen och på samma sätt som Hongkong-filmen sätter sina spår i amerikansk film kan man se inflytande av japansk animation i nya filmer som bland andra "Titan A.E." Det finns numera flera tv-kanaler som sänder tecknad film dygnet runt, vecka ut och vecka in. Behovet av snabba och billiga produktioner är därför enormt, vilket givetvis gör att kvaliteten på filmerna sjunker långt under lågvattenmärket. Detta är tråkigt inte bara för att tittarna, främst barn, utsätts för skräpproduktion utan framförallt för att hela den animerade filmens rykte är i fara av denna utveckling. Anime-genren är relativt ny i Sverige och det vore synd om genren enbart kom att associeras med Pokémon och andra liknande skräpserier på morgon-tv. Då skulle antagligen många människor gå miste om animerade pärlor som "Akira" (1988) och "Ghost in the Shell".

"Ghost in the Shell" är en science-fictionfilm och utspelar sig, som så ofta är fallet, i en nära framtid. I just denna historias närstående framtid har vetenskapen framgångsrikt lyckats modifiera och förbättra människorna med allehanda tekniska lösningar. Vår hjältinna, Motoko Kusanagi, är nästan helt och hållet en artificiell skapelse, även om hon troligtvis fortfarande har ett fåtal mänskliga hjärnceller i behåll. Den mänskliga kroppen har reducerats till ett utbytbart skal som fylls med en sorts själ, en "ghost".

Men det finns de som gått ännu längre och försökt skapa en från människan helt fristående varelse, en artificiell intelligens. Saker går dock inte riktigt som planerat. Genom det enorma flöde av information som genomsyrar världen uppstår en helt ny livsform, en ande, obunden av rumsliga hinder, som flödar fritt genom de informationsnätverk som sammanbinder världen. Vetenskapen fick, som vanligt, lite mer än vad den hade väntat sig, eller som "andeväsendet" själv uttrycker det: "Mänskligheten har underskattat datoriseringens konsekvenser".

"Den fria anden" kallar sig för "the Puppet Master" eftersom den har möjlighet att hacka sig in i människor och efter eget behag rumstera om bland deras tankar och minnen, så att de blir dockor som kontrolleras helt av marionettskötaren. Syftet bakom det hela är att "the Puppet Master" vill skaffa en kropp att plantera sin själ i och därigenom få möjlighet att begära politisk asyl som en medborgare på samma villkor som människorna.

Den cybernetiska människan Kusanagi och hennes kollega Bateau, även han tämligen modifierad, sätts in för att spåra upp "the Puppet Master" och fånga in densamma, men under jaktens gång kommer Kusanagi att bli allt mer påverkad av "the Puppet Master" och hamnar därigenom i filosofiska spörsmål om sin existens. "Ghost in the Shell" är mer fokuserad på existentialism än på action, vilket inte är helt vanligt inom den animerade filmen i stort.

Men man ska väl heller inte slå på den allra största trumman för den sakens skull. Resonemangen som förs fram är långt ifrån nya. Vad definierar en människa? Finns det en själ? Har den i så fall en existens utanför den mänskliga kroppen? Frågorna är många och de har stötts och blötts i tusentals år redan. Några definitiva svar kan naturligtvis aldrig ges, men det är väl heller inte filosofins roll. Det är frågorna som ska formuleras och debatteras och sedan är det upp till var och en att bilda sin egen världsbild utifrån vad man kommer fram till. Överlag lånar "Ghost in the Shell" stoff till sin berättelse på många håll; en källa som är mer närliggande än länge sedan döda filosofer är William Gibsons första "Neuromancer"-triologi där tanken på att nya livsformer kan födas genom flödet av information förs fram. Men den absolut största inspirationskällan bakom Kasunori Itôs och Masamune Shirows manus måste ändå vara Ridley Scotts "Blade Runner" från 1982. Förutom konstgjorda människor och de kluriga frågorna kring den mänskliga existensen delar "Ghost in the Shell" även bildmässiga likheter med denna klassiker; gatubilder upplysta av högljudd reklam, människofyllda trånga passager och nedgångna gränder och inte minst en symbolisk nederbörd av det mer ihållande slaget. Dessutom delar dessa båda filmer en sorts befriande stillhet i sitt berättande. Vissa scener är fyllda med snabb action medan andra får ta den tid de behöver.

OK, så "Ghost in the Shell" har lånat en hel del stoff och den för inte fram några nya idéer och tankar. Gör det något? Nej, inte det minsta. "Ghost in the Shell" är en fröjd att beskåda. Den har en story som håller och som tål att berättas igen, även om man sett det mesta förut. Men framför allt är filmen utsökt animerad. Karaktärerna och miljöerna har en genomtänkt detaljrikedom och en svärta som man sällan får tillfälle att se i animerad film. Som betraktare dras jag in i historien genom att karaktärerna förmår att fängsla mig och att de kan visa på ett djup bakom sin tvådimensionella yta som är engagerande.

Inget ont om Disneyfilmer, men om du tror att tecknad film mest handlar om gulliga figurer som omotiverat brister ut i sång- och dansnummer, eller om du tror att japansk animation är synonymt med själlös, massproducerad Pokémonsmörja så bör du definitivt ta en titt på "Ghost in the Shell".

© Andreas Hallgren
2001-06-15

Originaltitel: Kokaku kidotai
Japan / Storbritannien, 1995
Regi: Mamoru Oshii

Genre: Animation, Sci-fi

Relaterat: Ghost in the Shell (2017) Ghost in the Shell 2: Innocence (2004)

Sök