The Expendables 3 (2014)
Fortsatt mediokert men Mel är bra
”Skattesmitning”. Kul att Wesley Snipes har humorn i behåll efter sina tidigare juridiska felsteg. Här har hans rollfigur, känd som ”Doc”, just befriats från en arméskvadron på ett tåg i filmens inledning av Sly Stallone med anhang där alla medarbetare inte har klart för sig exakt varför Doc befann sig i fångenskap överhuvudtaget. Och varför han skulle vara så värdefull.
De gamla gubbarna är tillbaka igen. Med fler gamla gubbar. Omständigheter i samband med en gemytlig semestertripp till Somalia gör dock att de börjar nyrekrytera även yngre förmågor. Och en som känner sig yngre än han är, en snacksalig spanjor i skepnad av ingen mindre än Antonio Banderas. Till de försvårande omständigheterna hör inte minst det oväntade uppdykandet av en tidigare kollega som gått över till den ’mörka sidan’. För Sly är han känd som Stonebanks. För oss andra är han även bekant som Mel Gibson. Generationsväxling. Men det gamla gardet tar inte pensioneringen med ro när vapendragaren Barney Ross (Stallone) ger sig iväg med ett gäng unga spolingar för att sätta dit Stonebanks. Kommer seniorerna att behöva kallas in igen? Försök med en vild gissning…
Uppladdningen tar sin tid. Filmen är överhuvudtaget klart längre än de två första installationerna. Och allvarligare i tonläget. På gott och ont. Inte så att föregångarna osar av genialitet. Men charmen som finns här består till stor del i att se de ärrade 50-plusarna utmana sina biologiska begränsningar och kasta sig ut i elden regelbundet kläckande ständigt allt vissnare vitsar i förbifarten.
Gibson skruvar upp temperaturen som utagerande nemesis, med förkärlek för ett litet anförande om tillvarons komplexitet vid strategiskt tillfälle och med en förmåga att sätta griller i huvudet på folk. Ni vet, klassisk manipulativ
bad guy vars tirader kan ha ett korn av sanning i sig. Och den här filmen behöver en potent bad guy. Stallone själv får hålla brandtal modell ’ena styrkorna i kritiska lägen’:
- Vi måste jobba som ett lag,
dammit!
Annars är det nästan obegripligt hur få vettiga repliker Stallone, som ändå torde ha ett större inflytande över ”Expendables”-konceptet än de flesta andra inblandade, har fått leverera under trilogin.
Banderas svarar för tragikomisk avspänning med sin aldrig sinande svada, Harrison Ford är en bister CIA-höjdare som ersätter Bruce Willis, Arnie en ovanligt orakad allt-i-allo och problemlösare medan Jet Li den här gången fått en undanskymd, nästan enbart symbolisk roll. Dolph får skicka en hälsning till sin svenska mamma i förbifarten. I slutet av tunneln väntar en uppgörelse med i princip hela armén för den fiktiva republiken Azmenistan i en sedvanligt svårbetrodd slakt, utdragen och utsvävande över alla breddar i ett ruinghetto à la sönderbombat Groznyi eller annan valfri krigsskadad öststatsmetropol.
Allt gott? Efter omständigheterna. Vi har inte rätt att förvänta oss hur mycket som helst av det här gänget. ”Expendables 3” är knappast en besvikelse. Inte heller någon radikal kvalitetshöjning, men kanske trots allt den bästa tredjedelen av sviten hittills. Och Gibson kan ta åt sig en del av äran för det. Men den grundläggande andefattigdomen som alltid hindrat konceptet från att lyfta över mediokriteten, den har inte släppt sitt grepp den här gången heller.
© Johan Lindahl2015-02-28