Breaking Bad - säsong 5 (2013)

Världens bästa (och värsta) Walter White vandrar vidare...

Say. My. Name.

Walter White. Även känd som Heisenberg. Okänd för de flesta. Framgångsrik på en marknad som lagen inte erkänner, men omsätter miljonbelopp. Hur mycket det faktiskt kan handla om illustreras med komisk övertydlighet i scener där sedelbuntar staplas på varann och bildar meterhöga (eller meterbreda) staplar, eller travas i tunnor, eller… Ja, det är inte det enda i den här serien som väcker misstrogna kluckanden och betonar den svarta humorn som finns där hela tiden. Och samtidigt är det en riktigt storslagen amerikansk tragedi. Om en man och hans dröm. En dröm som blir en mardröm för snart sagt alla i hans omgivning, även för dem som i det korta perspektivet kan vinna någonting på det. Ekonomiskt om inte annat.

Efter fem säsonger tog det slut. Det var tvunget att göra det. Och med facit i hand sitter man här en smula omtöcknad och undrar vad man egentligen varit med om. Utan att överdriva eller falla till föga för något slags fanclubstryck - en av världens bästa TV-serier. Någonsin. Jag kan inte med gott samvete försöka hävda något annat. Kanske ännu mer imponerande med tanke på att det i så stor utsträckning kretsat kring några enstaka personer, en handfull huvudaktörer som ska väcka så mycket intresse att det håller för sammanlagt 62 avsnitt. Jo, de har omgivits av flera starka sidospelare som kommit in och ställt saker på sin spets. Främst av dem alla är den dubbeljobbande snabbmatsrestaurangkedjeägaren och metamfetaminimperiebyggaren Gus Fring (Giancarlo Esposito) som manipulerade sina mångtaliga marionetter och styrde stora delar av händelseutvecklingen under ett par säsonger.

Men Walter White, oförglömligt personifierad av Bryan Cranston, är en så samtidigt osannolik och relaterbar antihjälte/favoritskurk att han skapat sin egen genre, sin egen värld och måttstock för alla andra ledande gestalter i TV-dramatik att jämföras med. Hur gick det egentligen till? Serieskaparen Vince Gilligan var till att börja med en visionär, som måste haft svårigheter att övertyga rätt personer med rätt mängd pengar och inflytande att det här var en idé värd att satsa kapital på. Han gick i land med en berättelse som genomgick hisnande, halsbrytande omvandlingar på ett förrädiskt vardagligt och ibland promenadtempomässigt sätt. Långa dialoger och till synes banala överläggningar kunde mynna ut i explosiva uppgörelser med massivt manfall och den synbara Albuquerque-lunken visade sig dölja så mycket undertryckt vrede och hänsynslös ambition att det blev till en metaforisk betraktelse över hela vår volatila värld, ett mikrokosmos av lurande faror, av missriktad välvilja och girighet som kan koppla sitt grepp om vem som helst. Alla är vi svaga. Alla är mottagliga för frestelsen. Och för huvudpersonen själv har det varit uppenbart sedan länge att det han alltid framhållit som sin enda motivation för att korsa lagens gränser och ge sig in i den undre världen, inte alls håller som förklaring. Kommer han någonsin till insikt om det och kan han i så fall erkänna det öppet? Det låter jag vara just öppet. Allt ska inte avslöjas här.

Walter har alltid haft ett val. Sett från slutet är det tydligt att intrigmakarna bakom serien alltid sett till att ge honom det. Att ge familjen något att leva av när han själv en dag förlorar kampen mot cancern, var bara början. Och inte ens då stod han utan alternativ. Det fanns de som ville och erbjöd sig att hjälpa till. Men vi talar om en stolt man, med många ogenomförda visioner och i behov av personlig upprättelse, även om det sker på bekostnad av hans själ. Ja, så långt har han till synes sett sin situation tidigt i den här sista säsongen. På andra sidan graven vet han inte säkert vad som väntar, medveten om vilka drastiska steg han vidtagit och de ofta hänsynslösa beslut han fattat för att skydda sig själv, sin familj och inte minst affärsverksamheten. Nu gäller det att leva livet på den här sidan och lyckas med något av rang. Men han blir alltmer ensam och han har bit för bit stött bort sina närmaste. Hustrun Skyler (Anna Gunn) som i det här skedet är medveten om, och medbrottsling i, verksamheten. Forne eleven och numera narkotikaproduktionspartnern Jesse (Aaron Paul) som allt oftare drabbas av samvetskval och depressiva perioder.

Sonen Walter Jr svävar ännu i ovisshet om allt som hände bakom kulisserna, men har kunnat notera flera förändringar fram och tillbaka i familjeförhållandena och relationerna mellan föräldrarna. Hur mycket borde han förstå och läsa av i alla omvälvningar? Sanningen, hela sanningen är ju för svårsmält för att ens Skyler med sina begränsade insikter i makens kriminella verksamhet ens skulle kunna greppa dem fullständigt om hon kände till dem. Och, som gudfäder och andra brottsbossar kan uttrycka det, 'håll dina vänner nära och dina fiender närmare'. Skylers syster Marie (Betsy Brandt) menar väl om det mesta men vet väldigt lite överhuvudtaget, medan hennes make narkotikapolisen Hank (Dean Norris) under en längre tid varit på jakt efter vad han tror är en storspelare i den lokala smugglingen av metamfetamin och ofta trotsar sina överordnades instruktioner i sin alltmer besatta 'quest'. Föga anar han hur nära lösningen ligger och lurar. Som dramat är uppbyggt och med vetskap om det väntande slutet på hela serien borde han få en sådan uppenbarelse och därmed vi få en efterlängtad konfrontation av någon sort. Eller hur? Vad jag kan säga är, alla relationer kommer att testas till det yttersta. Framförallt den sista handfull avsnitt som ingår i sviten är shakespeareanskt ödesmättade och gravt oförutsägbara.

Som sagt, Walter White kunde ha valt annorlunda vägar många gånger. Då hade å andra sidan seriens röda tråd kapats. Det hade inte blivit den sedelärande, samhällsutforskande och ofta isande spännande berättelse det blev. Oftast är det hans moraliska kompass som slagit fel och lett honom in på ett spår som skapat nya affärsmöjligheter, men samtidigt fler fiender och konkreta problem att lösa. Ibland är det motsatsen, något slags medvetenhet om vad som är rätt och fel i en situation som gjort honom obekväm för personer man helst inte vill vara obekväm för. Han har till slut ändå stått där som skamfilad segrare i en serie uppgörelser, lika ofta av ren tur som på grund av sin förslagenhet och vid lämpliga tillfällen imponerande diplomatiska förmåga. Men egentligen är det kompanjonen Jesse som gjort den mest tydliga resan, från att ha väldigt lite kurs och inriktning i livet överhuvudtaget, till att ge sig in i allt farligare lekar, gå genom helvetet självt flera gånger, begå svårartade misstag och visa oanade kunskaper i att reda ut dem. Och mitt i allt etablera en sådan, lika oväntad, moralisk kompass och vilja att sätta gränser som få andra i omgivningen haft. Han är också en komplex kreation, en av de mest fascinerande fiktiva figurer som sett dagens ljus (och mörker) det senaste decenniet.

Visuellt , ljudmässigt och estetiskt överhuvudtaget hittade ”Breaking Bad” tidigt sin egen profil. En ibland nästan unik kombination av storslagna överblickar och extrema närbilder som tillsammans med ljudrälsen och inte minst den suggestiva signaturmelodin slagit an tonen för ett ögonfägnande och överväldigande ödesdrama. Tendensen att inleda snart sagt varje enskild episod med en utpräglad cold open som lämnat många frågor efter sig, frågor som besvarats omväxlande i samma avsnitt, som långt senare, har bidragit till den där ihållande känslan av att aldrig kunna orientera sig i ökenlandskapet som omger staden och som verkar sätta sin prägel på allt organiserat liv där. Vem är det där? Vad är det som ligger och guppar i poolen och vad har det för betydelse? Vems pool är det till att börja med? När exakt händer just det här och vad har hänt alldeles dessförinnan?

Och jag är verkligen ingen expert på kemi, men efter fem säsonger - har man inte tillägnat sig tillräckligt med kunskaper för att själv kunna börja tillverkning av metamfetamin med karakteristisk blå kulör som slår ut alla konkurrenter på marknaden? Den känslan kan uppstå ibland, även om det säkert finns luckor i informationen. Fascinerande att följa är i alla fall även de flitigt förekommande seanserna i laboratorier med varierande grad av sofistikation och logistik. Bara det är kanske en bedrift i sig.

Jag har sett analyser som verkar hävda att det hela i själva verket är en hyllning till amerikansk initiativrikedom och företagsamhet, vilket skulle göra seriens budskap lite suspekt och rentav råkapitalistiskt. OK, det kanske bara var någon enstaka röst ur mängden, men… Verkligen? Ogenerat ode till marknadskrafterna och låt-gå-mentalitet där de starkare slår ut de svagare? Visst beskriver serien ofta just sådana krafter i rörelse, men att kalla det propaganda för ”The American Way of Life” över allt annat, det håller helt enkelt inte. Den inbyggda moralismen och den förhöjda verklighetsbeskrivningen, varför inte magiska realismen, som ger utrymme för egentligen svårsmälta slumpartade sammanträffanden som håller storyn igång, det kan man däremot antingen vända sig emot eller helt enkelt omfamna för att det verkligen gör just det; för intrigen framåt och stryker under med tjocka röda streck att det här visserligen kan se väldigt verklighetsnära ut, men samtidigt verkligen är en berättelse, en modern mörk saga med en sensmoral som får utvecklas och värka fram under flera säsonger, som en ”The Wire”, ”The Shield” eller ”Oz”. ”Breaking Bad” bränner alla broar och bygger upp dem samtidigt.

© Johan Lindahl
2015-01-25

Originaltitel: Breaking Bad - Season 5
USA, 2013
Regi: Michael Slovis Michelle MacLaren Rian Johnson Vince Gilligan m fl
Med: Bryan Cranston, Anna Gunn, Aaron Paul, Betsy Brandt, Dean Norris, RJ Mitte, Bob Odenkirk, Jonathan Banks, Steven Michael Quezada, Laura Fraser, Lavell Crawford, Jesse Plemons m fl

Genre: Drama, Thriller, TV-serie

Relaterat: Breaking Bad - säsong 1 (2008)

Relaterat ur russinbloggen
2015-06-06: Saul från Scratch - slirig men svåremotståndlig

Sök