X-men: First class (2011)
Kubakrisen som du aldrig sett den förut
När man kommit till slutet, i faktisk eller kreativ mening, då är det dags att gå tillbaka till början. Vi har sett det många gånger förut, inte minst i superhjältegenren, men sällan har det varit så bra som här.
Vi börjar redan 1944, på två diametralt skilda platser: den unge Charles Xavier i en ståtlig herrgård utanför New York och den likaledes unge Erik Lehnsherr (blivande Magneto) som fånge i ett tyskt koncentrationsläger. Båda har begynnande superkrafter men vägen till att lära sig utnyttja dem maximalt kunde inte varit mer olika.
Vi hoppar fram i historien, till 1962. Charles (nu spelad av James McAvoy) är nybliven professor i genetik, med mutationer som specialitet. Erik (Michael Fassbender) är på nazistjakt, med Sebastian Shaw (Kevin Bacon) som främsta hämndobjekt. Shaw har inte bara, genom fruktansvärda metoder, tränat upp Eriks metallkontroll. Han är nu dessutom ute efter ett långt större byte.
Charles och Eriks vägar korsas och trots att de har rätt olika inställningar till livet gör de ändå gemensam sak, tillsammans med CIA, och börjar samla ihop unga mutanter runt om i landet.
Samtidigt som mutanterna börjar ta plats på världsscenen är kalla kriget som allra hetast. Genom manipulation, utpressning och hjärntvätt hetsar Shaw de båda stormakterna USA och Sovjetunionen mot varandra och snart nog är Kubakrisen ett faktum. Visst, historieskrivningen kanske inte är exakt densamma som den vi är vana vid, men det hela är rätt snyggt ihoptråcklat så jag köper det villigt. Ryssar står alltså mot amerikaner, men mänskligheten står också mot mutanter och mutanter står mot varandra. Det finns gott om konflikter att välja bland, och det är det som gör "X-men: First class" riktigt intressant.
Professor Xavier och Magneto, i sina äldre varianter från de tidigare filmerna, är fast i sina motsättningar med varandra. Här är det mer ett öppet fält. Både Charles och Erik har goda poänger i sina resonemang, och det är knappast en svart-vit bild som målas upp. Naturligtvis förstärks detta av att de båda kämpar mot en gemensam fiende, och i kampen mot en större ondska blir gråzonerna mellan gott och något mindre gott kanske en aning diffusare.
Förutom att vara tematiskt intressant är "X-men: First class" också riktigt snygg. Filmen har en rätt skön 60-talsstämning, utan att göra för mycket av själva tidsperioden och därmed bli en ren pastisch. Effekter håller överlag bra kvalitet, med undantag för enstaka flygande älvor, och tempot hålls uppe bra. Genomgående bjuder filmen dessutom på bra skådespelarinsatser. Framför allt imponerar Michael Fassbender, men även McAvoy och Bacon gör ett gott jobb.
Jag hade en del förväntningar på den här filmen, om inte annat i form av någon sorts comeback från den mindre lyckade "The last stand" från 2006. "X-men: First class" lyckas över förväntan och levererar god och intressant underhållning under hela sina dryga två timmars speltid. Fyra, möjligtvis muterade, russin blir betyget.
© Andreas Hallgren2011-06-07