Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten (2011)
Pirater i lågvatten
Jag gillar pirater. Ja, inte verklighetens pirater, som de europeiska på 1500-1700-talet eller de som idag härjar utanför Somalias kust, utan filmens och fantasins pirater. Errol Flynn-pirater betyder äventyr, hjältemod och en känsla av frihet, gärna med rätt många glimtar i ögonen. Den första "Pirates of the Caribbean"-filmen levererade just detta i mängd och blev en stor succé. Inte illa av en film som bygger på en åkattraktion på ett nöjesfält.
Därefter har det gått sämre, kanske inte intäktsmässigt men definitivt innehållsmässigt. Den tredje filmen var så intetsägande att jag just nu inte kan minnas den överhuvudtaget, trots att jag vet att jag har sett den. Så illa är det nog inte med del fyra, men det är helt uppenbart att den livliga åkattraktionen nu mer är ett halvsunkigt pariserhjul på ett kringresande tivoli.
I den här varianten söker Jack Sparrow (Johnny Depp), kapten Barbossa (Geoffrey Rush), Svartskägg (Ian McShane), engelska kronan, spanjorerna och Penelope Cruz efter ungdomens källa. Förvecklingar uppstår och likaså gör allianser, för att lika snabbt brytas. Lägg till lite sjöjungfrur, lite magi och några försök till lustigheter och du får… fortfarande väldigt skralt med spänning.
Någon röd tråd finns egentligen inte i filmen. Det har det väl förvisso aldrig funnits i den här serien, men här känns det extra tydligt då Johnny Depp och hans nya sidekicks inte alls förmår driva filmen framåt. Kapten Sparrows charm, lurifaxeri och vitsiga one-liners har tidigare gett visst överseende med ett lite slapphänt manusarbete, men här saknas alla tre ingredienserna till stor del.
"Pirates 4" gör det största fel som en äventyrsmatiné kan göra: den är helt enkelt tråkig. Rent gäspningsframkallande trist emellanåt till och med. Istället för ett mustigt "Arrgh!" på sant piratsätt får vi mer ett "Ohoj, seglarvänner!". Och det, det blir ingen lycklig av.
---
Förresten: Eftersom det var ont om platser i salongen för 2D-versionen hamnade vi på 3D-varianten istället. Detta tillförde absolut ingenting, förutom ett något högre biljettpris. För egen del tycker jag ofta att 3D-effekterna snarare kommer i vägen för själva filmen och gör den svårare att komma in i. Men det kanske bara är jag som är gammalmodig, vem vet? En fördel har jag däremot upptäckt med 3D-film, nämligen att textremsan ligger i ett eget plan och därför är lättare att ignorera än i vanliga fall.
Och slutligen: Jag gissar att det snart kommer en barnförbjuden variant på det här temat och att den kommer heta "Pirates of the Caribbean: A Stranger's Thighs". Kom ihåg var ni hörde det först...
© Andreas Hallgren2011-06-05