Pirates of the Caribbean: Död mans kista (2006)

"Down, down down, to Davy Jones"

Att det skulle bli flera äventyr med kapten Sparv och hans goda halvvänner Elisabet Svan och William Vändare var väl rätt uppenbart med tanke på att redan första filmen hade en undertitel. Att det skulle bli lika bra var väl inte självklart, men nog hade jag hoppats på det. Nu blev det inte så.

Även om manuset kanske är betydligt mer lättföljt än jag i min eventuella enfald tyckte, så är det definitivt inte bra. Visst är det okej om man ibland behöver ta sig en funderare eller två för att inse insatserna och förstå farorna, men det jobbet ska vara roligare än så här i en matinérulle. Alltför många tankar typ "men hade alltså han gjort en deal med honom?" eller "när kom hon dit?" skvalpar omkring i hjärnan medan handlingen rör sig framåt - inte beslutsamt, inte ens enligt en snillrik omväg, utan mest som en boll i ett flipperspel. Med tanke på hur huvudpersonerna sprids ut över haven kan man nästan prata om multiball...

Vissa saker har man en sportslig chans att reda ut, men att den lilla apan är odödlig (igen) för att den snodde ett aztekmynt under eftertexterna i första filmen hör till grejer som kanske mest skapar förvirring, eller än värre: en känsla av att man inte riktigt är en "värdig tittare" som inte har stenkoll på slika grejer.

Men med azurblå böljor i bakgrunden och gamla fina skepp under fötterna på de rätt så roliga skådespelarna är det ändå ingen jättepina att beskåda spektaklet. Johnny Depp är som vanligt roligast, men det märks först när han blir hövding på en kannibalö - den sortens hövding som undersåtarna gärna äter upp. Hans flykt, samtidigt som Orlando Bloom och ett gäng pirater skyndar omkring inuti en stor träboll, är filmens första jätteroliga scen och egentligen är det bara i den storslagna slapsticken som tvåan imponerar. Fäktning på ett stort, rullande kvarnhjul, med diverse annat som händer runt omkring, är ett annat exempel, härligt roligt på ett sätt som filmen i största allmänhet verkligen inte är. De riktigt roliga replikerna lyser med sin nästan totala frånvaro. Att effekterna ser riktigt bra ut är faktiskt synd, eftersom de inte används på något spännande sätt utan istället mest skapar inflation i fantastiska varelser över och under havet.

Keira var roligare i förra filmen och "Domino" - här har hennes utveckling till boren piratpingla gått lite väl fort och blivit lite tråkigt PK. Klart hon är supertuff; hon är ju med i en matinéfilm från 2000-talet. Orlando försöker som vanligt göra det rätta men att hans karaktär saknar en eller två, inte nödvändigtvis dimensioner men kanske egensinnigheter, känns mer uppenbart nu än i förra vändan. De tu häktas för övrigt i filmens inledningsscen och löper bägge risk att avrättas. Vimsiga omständigheter ger möjlighet till hopp, de splittras och försvinner åt varsitt håll, givetvis för att mötas igen. Möts igen gör de flesta från ettan, inklusive de två "roliga piraterna", en Norrington (Davenport) på onåd och en sista, kanske inte fullt så överraskande (om än egentligen omöjlig) överraskningsgäst. Voodoobruden Tia Dalmas (Naomie Harris) främsta uppgift verkar vara att garantera att alla karaktärer som tittarna saknar ska kunnas återinföras i franchisen utan alltför mycket besvär.

Säg hej till Tom Hollander (från välgjorda brittiska spionminiserien "Cambridge Spies", bland annat) i rollen som Lord Cutler Beckett, en ambitiös och ganska torr typ med en viss klass. Bland nykomlingarna finns också Davy Jones - vars "skåp" enligt gammal sjömansvokabulär är havets botten, viloplatsen för drunknade sjömän. Det är kapten Davys kista som blir föremål för allas uppmärksamhet av olika skäl. Var är den, var är nyckeln, vad är innehållet och vad är det bra till är frågor som filmen besvarar på ett sällsamt omständligt vis. Filmtiteln är ganska vitsig, kan jag i alla fall avslöja. Någon enhetlig förklaring till Davy och hans egentliga väsen finns väl inte, så att manusförfattarna gör honom till kapten för den Flygande Holländaren med bläckfiskfeja och hummerhand må väl vara hänt. Med sin motvilliga besättning av stackars (tillfälligtvis) odödliga själar kan han dyka upp med sitt fartyg ur djupet när som helst, lite som Durmstrang-eleverna i fjärde Harry Potter-filmen.

Davy är en hård förhandlare, men de tunga avtal som sluts med honom känns inte fullt så tunga som de borde, utom möjligen när Stellan Skarsgård i ganska äcklig make-up är inblandad. Will Turners far spelar han, och ser väl i och för sig mänskligast ut av alla på Holländaren. Som extra assistens när det verkligen behövs har Davy den fruktade Kraken, en undervattensbest som jag stiftade bekantskap med redan tidigare samma dag i det gamla spektaklet "Gudarnas krig" som råkade gå på en filmkanal. Denna krake har dock längre tentakler som det kan krossa ett helt fartyg med om andan faller på.

Tvåan inbjuder till en del funderingar om huvudpersonernas... öh.... personlighet, med teman om inneboende godhet/själviskhet och innersta önskemål. Jag tänker dock inte ta det betet, eftersom filmen är alldeles för rörig för att förtjäna några karaktärsanalyser. Sparrows magiska kompass kunde vara ett synnerligen bra verktyg för manusförfattarna att reda ut lite bättre vad de är för ena, men används mest till att ändra riktning på både skepp och hjältar när storyn börjar stagnera. Jag tror inte ens författarna vet vilka de har att göra med, och låter deras handlingar styras av effektsökeri snarare än deras eventuella personlighet.

Jag har som synes inte så mycket gott att säga om den här filmen, och att jag ändå idds skriva en såpass långrandig recension beror väl mest på att jag gillade ettan. Det finns dock en ganska oväntad grej på slutet som jag gillar lite, just för att den är så avig och för att tittaren inte förväntar sig den sortens beteende, ens i krissituationer, från ... den personen. Efterföljande minspel från personen i fråga har en laddning och ett allvar som resten av filmen inte är det minsta intresserad av.

På det stora hela är "Död mans låda" en besvikelse. Att klippa bort en halvtimmes förflyttningssträckor hade hjälpt, men här hade faktiskt några cyniska manusdoktorer behövt anlitas för att tajta till den sjösjukt krängande storyn. För att det skulle bli riktigt bra, alltså. Inte för att det skulle bli en succé, för det blev det väl närmast per automatik. Kanske är det det som är problemet...

© Anders Lindahl
2006-11-27

Originaltitel: Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest
USA, 2006
Regi: Gore Verbinski
Med: Johnny Depp, Orlando Bloom, Keira Knightly, Stellan Skarsgård m fl

Genre: Action, Fantasy, Komedi, Äventyr
Svensk biopremiär: 2006-07-12

Relaterat: Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse (2003)

Sök