Flickan som lekte med elden (2009)
Rejält raffel med Rapace
Nej, nej och återigen...nja. Jag tror man kan säga med ungefär 93-procentig noggrannhet att inget nyskapande grepp smugit sig in av misstag i uppföljaren till vårens kioskvältare ”Män som hatar kvinnor”. Men det är en rätt rejäl svensk thriller och ibland rent av omskakande, med några ohämmade våldssekvenser som klimaktisk ögonfröjd för dem som så äro inklinerade. Och för all del, en hyfsat het kärleksakt mellan två kvinnor redan den första kvarten. Men det visste ni redan om ni läst några tidigare recensioner och haft för avsikt att se filmen - eller likt många andra svenskar redan sett den. Stor konst är det knappast, men en ganska välbalanserad dos spänning och samhällskritik.
Om den första filmen efter Stieg Larssons Millennium-romaner var mer artistiskt utformad så har väl tvåan egentligen en bättre intrig, i alla fall mer naturligt filmbar. Inte lika mycket letande i arkiv och sökande i det förflutna - även om det förekommer - och i stället fler tillfällen till fysiskt fäktande och ett intensivt flöde där de självklara spänningsmomenten radar upp sig på ett pärlband. Om Michael Nyqvist som mästerjournalisten Blomkvist (billig anspelning, jag vet) var huvudpersonen förra gången, med hackern Lisbeth Salander (Noomi Rapace) som tillskyndande assistent så är rollerna omfördelade nu. Hon står i centrum och tar de flesta stora riskerna, medan han efterhand får vara med på ett hörn också.
I själva verket är handlingen ett praktexempel på den tacksamma strukturen där två spårhundar visar sig arbeta med samma fall från olika håll, utan att veta hur allt hänger ihop, men där trådarna systematiskt nystas upp och villospåren (som andra inblandade gärna väljer av ren bekvämlighet) välts över ända ett efter ett. Här har Lisbeth hållit sig utanför Sverige och alla bekantas blickfång i efterdyningarna från händelserna i föregångaren, men återvänder hem och börjar återknyta kontakter på sina egna speciella villkor. Någon är dock ute efter information om henne och tar vägen via hennes förmyndare, advokaten Bjurman - ytterst osympatisk, men stukad efter Salanders radikala revansch och raffinerade hållhake sist det begav sig.
Samtidigt har en ung frilansjournalist kontaktat Millennium-redaktionen med en story om sexhandel, ofta kallad trafficking och i praktiken ett slags modern slavhandel. Hans flickvän skriver en uppsats i ämnet och själv kartlägger han torskar som tillhör samhällets toppskikt och troligen inte vill exponeras. Jo, sådant har ju svenska murvlar utrett förr med varierande resultat och respons från makten. Blomkvist dras själv in i research-processen och konfronteras med ett Namn som ingen vill tala om On the Record. Någon som har en förmåga att göra andra nervösa och har effektiva underhuggare som städar undan obehagliga överraskningar; inklusive tjallare, vittnen och näsvisa utbölingar.
Hemskheter händer. Folk faller offer. Lisbeth fortsätter att inte bli tagen på allvar av fienden förrän hon bokstavligen bevisat att även en 1,5 meter låg och 40 kilo lätt ung dam kan ha drag av übermensch och inte bara framför den dator där hon etablerat sitt rykte som en av landets främsta researchers bland dem som har nytta av sådana talanger. Faktum är att hennes bedrifter sätter filmens trovärdighet på ganska hårda prov - särskilt ju närmare slutet vi kommer. Till avdelningen mindre väl genomtänkta val av produktionsteamet borde väl även räknas Paolo Roberto i rollen som - Paolo Roberto. Det liksom en handfull nyhetsankare et al som sig själva, bidrar på något bakvänt sätt till att banalisera hela företaget och dämpa kraften i den illusion som bör byggas upp av ett drama nedsänkt i nutidsmiljö. Vet inte riktigt varför jag reagerar på sådana detaljer som ju inte alls är ovanliga i genren, men kanske är Roberto-greppet gungbrädan som tippar över och får mina mer ogina instinkter att vakna i fler avseenden än vanligt. Men det är inte fånigt nog för att fälla hela filmen. Den fungerar.
Ibland är det högst världsliga beslutet att sätta betyg en huvudvärksframkallande plikt. Andra gånger är det nästan löjligt lätt. Som nu. ”Flickan...” kan inte få något annat än en trygg, stabil trea utan vare sig spets eller darr på ribban. Skådespelarinsatserna är överlag pålitliga och ändamålsenliga, med enstaka irriterande undantag. Stjärna i boken för Lena Endre som chefredaktör på Millennium och Blomkvists inofficiella älskarinna, trots att hon är gift med en annan. Liksom i första fimen är rollen liten, men Endre är uppenbarligen bekant med begreppet kvalitetstid. Noomi Rapace är inte oväntat den hårdast arbetande på fältet och har gått in i sin roll med något slags metodisk mani och nitiska förberedelser, om man får tro augustinumret av tidskriften Filter. Hon har synbarligen Blivit Lisbeth, hur hälsosamt det nu kan vara. Hård, ibland hänsynslös och socialt handikappad men nu mer begriplig, tack vare den backstory som berättas i korta men effektiva återblickar.
Till skillnad från ”Män...” har jag i det här fallet inte läst Stieg Larssons förlaga och kunde närma mig händelseutvecklingen mer förutsättningslöst. Det är inte svårt att hållas på halster, även om regissör Alfredson verkar lida av viss undertro på sina tilldelade chockverkansögonblick och därför låter volymdepartementet vräka på mer än lovligt varje gång en drastisk hotbild verkligen ska markeras och inte kunna missas av någon. Det är överhuvudtaget många sådana genomgående vägval som skiljer en skickligt utförd thriller som den här från de geniala, säg ”När lammen tystnar”. Många lösa trådar återstår också när eftertexterna rullar, men eftersom det återstår ett avsnitt i trilogin vågar jag inte uttala mig om deras eventuella uttänkta funktion i sammanhanget och om vad som kan vara slarviga förbiseenden. Men om detta är mellanfilmen så fyller den sin frack med den äran. Vad sade jag? Rejält dagsverke, typ. Och visst brinner det bokstavligen då och då, för dem som dras till filmen på grundval av titeln och egna inneboende pyromaniska lustar. Dessutom får vi lära oss innebörden i kongenital analgesia - vilket innebär en medfödd oförmåga att känna smärta, till följd av något glapp i det neurologiska kopplingsschemat. Vem sade att action automatiskt utesluter allmänbildande anspråk?
© Johan Lindahl
2009-10-28
Originaltitel: Flickan som lekte med elden
Sverige/Danmark, 2009
Regi: Daniel Alfredson
Med: Noomi Rapace, Michael Nyqvist, Lena Endre, Ralph Carlsson, Sofia Ledarp, Peter Andersson, Georgi Staykov, Micke Spreitz, Yasmine Garbi, Per Oscarsson, Paolo Roberto
Genre: Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2009-09-18
Hemmabio: 2009-12-02
Teman: Journalister
Relaterat: Luftslottet som sprängdes (2009) Män som hatar kvinnor (2009)
Ingår i följande teman
