Män som hatar kvinnor (2009)

Spännande om stolthet och fördomar i Sverige

Han går rakt på sak, danske regissören Oplev. Rakt in i lejonkulan. Stieg Larssons roman blev en postum succéstart på en trilogi i miljonsäljarklassen. Hittills har jag bara läst den första, alltså ”Män som hatar kvinnor”, omständligt övergrundlig lika ofta som fängslande. Och så denne Mikael Blomkvist som bara råkar hamna i säng med kvinnor ur alla generationer, hela tiden, nästan lika ofta som han brer en smörgås. Och sällan har väl så många smörgåsar bretts i en kriminalroman. De bara dras till honom som magneter - kvinnor och smörgåsar - eller som flugor till... något. Vi går vidare.

Den danska trion som fått manus®i-förtroendet har raskt rensat ut mycket av det för ramhandlingen minst vidkommande, däribland ganska mycket sex. När det förekommer är det inte som tidsfördriv utan mer kathartiskt eller i sina absolut mörkaste skepnader. En av bokens brutalaste scener är en våldtäkt som behållits även här. Effektfullt men inte exploaterande, vågar jag väl hävda. Överlag är det mycket svärta och många obehagliga fakta som kommer i dagen och filmen väjer inte för det den har i uppdrag att berätta.

Nu har jag nästan av princip sållat bort det mesta av vad svenska serieproducerade kriminaldramer heter på senare år i mitt medieval, för att hinna med andra viktigare saker. Är den här filmen så mycket bättre än snittet, vilket väl har antytts? Jag vet inte, men det känns i alla fall som en riktig film. Den har ett medvetet formspråk med lite David Fincher-färgskalor - det vill säga brunt, svart och skugglikt som dominerande intryck på duken. Det påminner också om Finchers ”Zodiac” med sitt pusselläggande och huvudpersoner närmast besatta av sin blodhundsmentalitet i jakt på sanningen. Och så längden, nästan två och en halv timme.

Tyvärr är det inte totalt uppslukande hela vägen, men det är gediget gjort. Många punkter måste liksom betas av även om de är mindre filmmässiga, det finns en mall att följa och filmen kan inte ta sig vilka friheter som helst. Men Michael Nyqvists underspel i den ena huvudrollen fungerar bättre än jag hade fruktat. Spontant har jag upplevt honom som överexponerad och alltför lättigenkännlig som typ i roll efter roll under en längre tid. Men han anstränger sig inte för att vara en komplett charmör utan snarare en sliten antihjälte, en slipad men för tillfället stukad grävarmurvel och då passar väl hans...ärke-typ.

Det handlar alltså om journalisten Mikael Blomkvist som för tidskriften Millenniums räkning försökt gå till botten med en svensk storföretagares smutsiga byk men blir stämd och dömd för förtal på kuppen. En annan affärsmagnat anlitar honom då för att snoka i det förflutna, en mörk familjehemlighet: vad hände med den försvunna flickan Harriet för bortåt 40 år sedan? Under arbetet kommer Mikaels vägar att korsas med den unga researchern Lisbeth Salander (en påstridig och hårt piercad Noomi Rapace) som är en lös kanon på däck vad hon än hyrs in för att göra. Genial men social hämmad och bränd av livet på ett alltför tidigt stadium. Vad som sedan framkommer under deras efterforskningar överträffar dock allas värsta farhågor - som sig bör i en thriller värd namnet.

Filmens bästa parti är dess utdragna, väl avvägda och korsklippta klimax på familjehemlighetsupplösningen, där de svartaste av de redan nämnda mörka sidor människan har att erbjuda träffas av ljuset och tvingas bekänna färg. Inga överraskningar för dem som läst förlagan, men definitivt starka scener ändå. Sedan uppstår lite av ett ”Sagan om ringen”-syndrom när alla lösa trådar ska vävas ihop. Allt ska förklaras tillräckligt tydligt för att inte kunna missförstås, men inte så konstfullt eller originellt. Slutscener staplas på varandra utan riktig snits, men det måste ju med...ju.

Stieg Larsson hade säkerligen mer än spännande story i huvudet när han satt igång sitt romanprojekt. Han ville tveklöst säga obekväma saker om både misogynism och inbyggd rasism i natursköna Norden. Och filmarna har inte förslösat det arvet. För Stickans hardcore-fans kan jag än en gång understryka att Oplev & Co visserligen avgränsar utblickarna en del, men de begår inga radikala avsteg från originalintrigen. Det har blivit en juste svensk-dansk dramathriller med samhällskommenterande ambitioner, men som vanligt i vårt land saknas den verbala spiritualiteten och repliker värda att memorera och citera. Bara att acceptera - eller?

© Johan Lindahl
2009-04-08

Originaltitel: Män som hatar kvinnor
Sverige/Danmark, 2009
Regi: Niels Arden Oplev
Med: Michael Nyqvist, Noomi Rapace, Sven-Bertil Taube, Peter Andersson, Marika Lagercrantz, Lena Endre, Peter Haber, Ingvar Hirdwall, Björn Granath m fl

Genre: Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2009-02-27
Teman: Journalister

Relaterat: Flickan som lekte med elden (2009) Luftslottet som sprängdes (2009)

Relaterat ur russinbloggen
2010-01-27: Män som hatar kvinnor vinner Guldbaggar

Ingår i följande teman

Sök