Scrubs: säsong 6 (2007)

Klarar sig kanske ända till målsnöret

Man inser hur bra början av "Scrubs" måste ha varit när sjätte säsongen känns mycket svagare men ändå lik förbaskat kräver ett rätt gott betyg. Fyran är svag, det ska sjukhusgudarna veta, men den måste ändå utdelas. Det är väldigt få andra komediserier som både roar och berör på samma vis.

Läste någonstans att det var planerat att nöja sig med sju säsonger av världens (fortfarande, trots allt) bästa sjukhusserie. Hoppas, hoppas. För även om jag gärna följer JD, Turk och deras entourage genom livets vindlande gång så vore det bara för sorgligt ifall serien fortsatte efter att idéerna sinat helt.

Sinat har de inte än, kan man konstatera, men upprepningarna och nödlösningarna börjar märkas. Värst av allt: de gör ett musikalavsnitt i sjätte säsongen! Örfil, utskällning, med mera. Visst, jag uppskattade försöken i både "Oz" och "Buffy", men det här börjar bli en konvention snarare än ett spännande experimentellt påhitt. Att de sedan unnar sig det lamaste sitcom-greppet av dem alla, en helt vanlig clip show, är kanske ett skämt i sig. Men där, som så ofta, har ju redan "Simpsons" gjort det ultimata exemplet.

Kul är det trots allt fortfarande, även om jag inte lika ofta garvar irriterande högt åt sådana där kirurgiskt exakta och samtidigt galet spontana grejer som de tidiga säsongerna var fulla av. Det är lika mycket personerna och deras liv som gör serien till fortfarande intressant tittning och allvaret och vuxenskapet tar alltmer plats.

Det här är ju säsongen då nästan alla får eller väntar barn. I slutet på varv fem var ju de väntade tillskotten legio och här hinner åtminstone en unge komma till världen. Det är skönt att se en komediserie passa på att ta upp både väntade och oväntade problem kring det här med att skapa människor, särskilt när det görs med den där fortsatt skickliga blandningen av skoj och tyngd. En riktigt oväntad vändning får vi förresten angående Dorians nya och förstås också gravida kärleksintresse. En riktig så'n där "I didn't see that one coming." Samma kan förstås säga, men i ett lite mer respektfullt tonfall, om det faktum att ett av de välkända ansikten vi sett på sjukhuset sedan början, plötsligt lämnar serien och det jordiska. Det sker oväntat, när vederbörande står mitt i handlingens rampljus av andra men också rätt allvarsamma skäl.

Annars då? Vaktmästaren (Neil Flynn) får alltmer plats och karaktären tål det, vare sig han skapar hjärngäng eller spinner nya ränker för att sätta JD på plats. Todd utvecklas inte alls, till min stora lättnad, och har en väldigt rolig framtidsflashback om hur han skulle vara som pappa. Outsidern Lloyd dyker upp titt som tätt och är väl inte riktigt lika rolig. Elliot och Keith svetsas samman allt mer, med en oundviklig merger hägrande vid horisonten. Hans tålamod är minst sagt imponerande när hon använder hela arsenalen av irriterande test och hangups för att se om han, eller hennes kärlek till honom, håller måttet. Turk och Carla blir päron, inte helt utan problem förstås.

Men hjärtat i serien är kanske inte kärlek, trots allt, utan den solida vänskapen mellan Turk och JD. Jag tror inte att jag spolierar några överraskningar genom att avslöja att denna får några nya test som givetvis inte orsakar permanenta brott.

Jordan (serieskaparen Bill Lawrence fruga Christa Miller) har blivit ännu mer polär som karaktär - antingen näbbig bitch med lös moral (i jargongen i alla fall) eller tillfälligt känslosam. Superdoktorn Cox (hennes exmake och åter sambo) puttrar på, inte längre lika skräckinjagande, inte längre lika genialt kul, men fortfarande den absolut bästa (och mest välförtjänta) roll som John C McGinley fått. Ja, det fanns ju en tid när han bara lös upp enstaka scener med sina biroller. Nu är det svårt att föreställa sig hur han skulle halka tillbaka i det fördolda. Säkert väntar en massa bra roller på honom, för skärm eller duk. Eller så önsketänker jag bara...

"Simpsons", som Lawrence är gravt inspirerad av, hade en gång i tiden en regel om att inget fick hända som inte kunde hända i verkligheten (utom i Halloween-avsnitten förstås). Det känns som om "Scrubs" har arbetat enligt en liknande lag och på liknande vis alltmer försöker hitta kryphål. Får raserandet av en dyr husbil inga som helst följder förutom en förfärad min hos ägaren, för att ta ett skriande exempel? Löjlig invändning kanske, men den grundar sig i att "Scrubs" egentligen inte är en löjlig serie. Bara lite knäpp. "There's a difference, you know" som Alabama säger i "True Romance".

Mer meta-skämt och om möjligt ännu tätare drömma-bort-sig-scener för Dorian blir det också. I ett avsnitt lämnar Dorian över tänka-högt-privilegiet till en trio andra karaktärer med rätt roande resultat. Riktigt härligt är det att se näpsandet av "House" i ett avsnitt som en gång för alla visar vem som är originalet: McGinley eller Laurie.

Det slutar med ett extra långt avsnitt och en kyss och en massa olika möjligheter inför sjunde säsongen. Sjunde och sista? Hoppas, hoppas...

© Anders Lindahl
2008-04-24

Originaltitel: Scrubs: Season 6
USA, 2007
Regi: Zach Braff John Inwood mfl
Med: Zach Braff, Sarah Chalke, Catherine Langlas, Donald Faison, Ken Jenkins, John C McGinley, Judy Reyes, Neil Flynn, Aloma Wright

Genre: Drama, Komedi, TV-serie
Hemmabio: 2008-10-08

Relaterat: Scrubs: säsong 5 (2006) Scrubs: säsong 7 (2008) Scrubs: säsong 8 (2009)

Sök