Scrubs: säsong 5 (2006)

Bra upphämtning efter tveksam inledning

Tänk er en fest. In kommer roliga Frasse! Alla vet att Frasse är en kul kille, proppfull med anekdoter, oförutsägbar och sympatisk. Han kan driva med sig själv utan att bli patetisk och ta upp allvarliga grejer på ett sätt som ställer dem i ett mer försonande ljus. Men vad är det med Frasse idag? Han berättar halvgamla skämt med lite annan vinkling så vi inte ska känna igen dem, han viftar lite för ivrigt på armarna för att understryka och ibland säger han något som inte verkar stämma in på personerna han berättar om. Det är tokroligt, men man köper det liksom inte och då blir det inte så kul. Frasse verkar helt enkelt lite nervös...

"Scrubs" var en solklar hit på bästa vis redan från första avsnittet. Tyvärr dippade den lite redan i säsong 4 och början av säsong 5 är rätt ojämn. Precis det där sorgliga har hänt som man hoppades att serien mirakulöst skulle kunna undvika. När alla idéerna har använts så återanvänder vi dem ett varv till, och för att det ska kännas nytt så måste något annat förändras. Detta något är ofta karaktärerna. När Dr Kelso ska breddas med tokiga egenskaper, som att han leker arga leken med muffins, vill man slita tag i ansvarig manusförfattare och kasta vederbörande utför närmaste ättestupa. Å andra sidan, när de inte direkt förändras känns personerna ofta som överdrivna parodier på sina etablerade drag. Såhär kan det ha gått till:

Praktikant på första manusmötet: "Vore det inte just typiskt JD att säga blabla-blabla i den här situationen?"
Manusförfattaren som skolar in honom: "Jo, men kan du skruva till det lite?"
P: "Skruva till det... skruva till det... nu vet jag! Han säger det i en extra pipig röst."
M: "Nu börjar du fatta!"

Det är inte så förvånande att helhetskänslan inte är total när man betänker att regissörerna och manusförfattarna är nästan lika många som antalet avsnitt, bland dem serieskaparen Bill Lawrence och Zach "JD" Braff. Men det är trist...

Ganska många av tokscenerna där serien svävar ut i overklighetens land känns tillgjorda och pågår, som en kung fu-kamp om en väska, alldeles för länge. Cox haranger känns nästan lite pliktskyldiga. JD:s fantasier om att ha ett svävande huvud är som bäst småroliga.

"Jaha, det förenklar ju saker och ting," tänkte jag med en min inte olik den som den proverbiala räven uppvisade angående de proverbiala rönnbären. "Då kan jag nöja mig med de första boxarna och enligt den numera välkända Simpsons-principen helt enkelt tiga ihjäl den urvattnade fortsättningen.

Men riktigt så enkelt skulle det inte bli. Femman blir bättre runt halvvägs, inte ännu sämre. "My own personal Hell" är en veritabel karneval av snitsiga lines och situationer som känns mer personlighetsbaserade än desperata. "My Chopped Liver" är, om man accepterar att serien blivit ännu mer "crazy", till stora delar stor komik och ändå rätt hjärtevärmande på ett uthärdligt semicorny vis.

Den nervösa desperationen är borta och Frasse är liksom sig själv igen. Och när han börjar snacka allvar på allvar, som runt tjugonde avsnittet, så tar det. Och plötsligt tittar man på en jäkligt bra serie igen. Till och med när de sänker sig till en så kallad Clip Show, eftersom det inte är... en Clip Show. Se och förstå...

Om nu inte det vore förkastligt att använda sportmetaforer om film och TV hade man alltså kunnat skriva något om hur säsong fem snubblar i startblocken men sedan gör en väldigt stark spurt. Eftersom den tävlar mot sig själv (sina tidigare säsonger, förklarade han helt i onödan) har den väldigt tufft motstånd så att det blir målfoto och eventuellt en medaljplats är ett fint styrkebesked så sent i karriären. Något sådant motiverar alltså 4:an, fast utan sportmetaforerna...

Sju säsonger är det i skrivande stund tänkt att bli, inte mer. Det finns hopp! Kan de uppehålla den här klassen hela vägen in i mål kommer "Scrubs" att kunna placera sig bland de där komediserierna man blickar tillbaka på med respekt och återbesöker med ett nästan överraskat gapskratt. Klassikerna.


APPENDIX 1:
Vad händer i femman (minus de värsta spoilersarna)

Turk och Carla försöker få barn, Elliot (efter en period på privatklinik) flyttar ihop med JD men "sällskapar" med en av de nya internerna (eller vad de där nytillkomna halvklara läkarna heter på svenska). Cox har alltid skäggstubb och krisar mot slutet (rejält). Carla och Elliot outar Todd, vilket blir bra mycket roligare än det låter. JD vill göra en film om Dr. Acula, skaffar en tomt och bygger en veranda och har ännu förhållande som ser ut att vara på allvar men blir ganska kortvarigt. Och vaktmästaren har nästan ett eget avsnitt. Med mera...

APPENDIX 2:
Om slutlåtarna

Låtarna som avslutar varje avsnitt är ett kapitel i sig. Här finns några inspirerade val (som "How to Save a Life" , Keanes "Everybody's Changing" och Ben Folds "Still Fighting It"), men Coldplays "I Will Fix You" var kanske lite fantasilöst. Fin låt, men "O.C" var först enligt dem som ser på "O.C.". Philip Glass Koyaanisqatsi-tema är väldigt oväntat och kul använt.

© Anders Lindahl
2007-09-18

Originaltitel: Scrubs: season 5
USA, 2006
Regi: Bill Lawrence Zach Braff Adam Bernstein
Med: Zach Braff, Sarah Chalke, Catherine Langlas, Donald Faison, Ken Jenkins, John C McGinley, Judy Reyes, Neil Flynn, Aloma Wright


Genre: Drama, Komedi, TV-serie

Relaterat: Scrubs: säsong 6 (2007) Scrubs: säsong 7 (2008) Scrubs: säsong 8 (2009)

Sök