Mad Max 2 (1981)

Underhållande och lite underlig undergångsskröna

Skick och kutym säger väl att man ska börja med ettan och kanske recensera uppföljarna sedan, men Mad Max-serien hör till undantagen. Tvåan är coolast.

Världen är en hård plats, förtäljer prologen. En anonym berättarröst till svartvita journalfilmer talar om oljebristen, om kriget... och om en man vid namn Max. Max, en före detta polis som i första filmen (där kriget faktiskt aldrig nämns) förlorade fru och barn, är nu en sargad själ med en gullig hund i en väldigt tuff bil i en värld där en droppe bensin är värd att döda för. Han har dock ingen telepatisk länk till sin hund, som i en av de troliga inspirationerna "A Boy and his Dog"...

Vi möter honom på en skrotströdd väg genom ett sandigt ödeland, jagad av vildingar med armborst. Den situationen reder han ut bra, men strax därpå möter han på slugare motstånd i den ständiga kampen om det svarta guldet. Bruce Spence (Saurons mun i "Sagan om Konungens återkomst", för övrigt) hoppar upp ur en sandgrop och ser sin chans till bränsle åt gyrokoptern. Det är han som berättar för vägkrigaren om ett veritabelt Shangri-la av soppa i närheten, soppa som en företagsam man skulle kunna lägga vantarna på.

De är dock inte först på plats. Den store Humungus anhang av s&m-gayiga barbarer har omringat det lilla fort där relativt vanligt folk än så länge lyckats både överleva och pumpa olja. In genom grinden kommer trots detta den initiativrike Max för att sluta en deal men får mer än han räknat med. En påminnelse om att man inte behöver vara en fullständigt apatisk cyniker för att överleva, till exempel.

Mel Gibsons lågmälda spel väger upp det ganska grälla persongalleriet, vilket inkluderar en liten unge med en vässad bumerang och en banditledare med järnmask, muskelbyggarkropp och väldigt svensk brytning (spelad som han är av Göteborgsfödde Kjell Nilsson) samt en gravt överspelande men akrobatisk herre i läderkläder med komiskt avslöjande skärning.

George Millers brutala undergångsskröna undviker mestadels att bli ofrivilligt komisk med sin ansenliga stämning. Musiken tänjer på gränserna för det acceptabelt melodramatiska, men filmen funkar verkligen. Den fångar känslan av en värld när nästan ingen gör någon annan en tjänst utan en baktanke, där ammunition är sällsynt och rå styrka regerar. Det är kioskromanslaglöshet upphöjd till högljudd våldsopera, det är bister humor och vrickade karaktärer i en sjuk värld och det är action som fortfarande smäller fett.

Finalen, där en Macktruck jagas av en svärm av primitivt beväpnade "humunger", är sann actionfilmhistoria i tuffaste bemärkelse. När jakten är över finns det dessutom två avslöjanden som väntar innan eftertexterna rullar. Jodå, "Mad Max 2" är en riktigt skickligt gjord liten film, även om den är full av brutalitet och grymhet. Tre starka russin blir det, med funderingar på ett fjärde.


FOTNOT
"Waterworld" har, som ni kanske noterat, ungefär exakt samma upplägg - med den skillnaden att öknen har bytts mot vatten.

© Anders Lindahl
2007-06-14

Originaltitel: Mad Max 2: The Road Warrior
Australien, 1981
Regi: George Miller
Med: Mel Gibson, Bruce Spence, Michael Preston, Vernon Wells, Kjell Nilsson, m.fl.

Genre: Action, Äventyr
Teman: 80-talsvecka Laglös värld efter katastrof

Relaterat: A Boy and His Dog (1975) Waterworld (1995)

Ingår i följande teman

Sök