A Boy and His Dog (1975)

Provokativ och fascinerande undergångsskröna

Jag hade en barnbok med det här namnet när jag var liten. En liten grabb var bästis med sin hund, men den blev påkörd. Himla sorgligt. Det här är en annan berättelse, minst sagt, författad av den überkultige och stundom geniale Harlan Ellison (som jag faktiskt pratade en halvminut med på bokmässan någon gång i början på 90-talet, då bara flyktigt bekant med hans verk och det faktum att han är en legend). Det färdiga filmmanuset, som Ellison började arbeta på utifrån den egna långnovellen, är dock inte 100%-ig Harlan, utan skrevs klart av producenten Alvy Moore och regissören L. Q. Jones. Jones är skådis i första hand (fortfarande verksam) som också regisserat något avsnitt av "Hulken" på tv. Det här är alltså typ hans "Night of the Hunter", i betydelsen en både mörk och märkligt lättsedd extrafjäder i filmhatten.

Enklast är väl att beskriva filmen som en slags vrickad föregångare till "Mad Max"-filmerna - främst de två sista. Efter världskriget (faktiskt det fjärde, ovanligt nog) är världen sandig och öde och folk lever laglöst. Gibsons motsvarighet här, Vic, är faktiskt snäppet mer ociviliserad, även om hans hund Blood försöker bilda honom genom den telepatiska kommunikation de har tillgång till.

Ordet antihjälte frammanar kanske en bild av en barsk och eventuellt nedgången figur men som publiken i slutändan sympatiserar med. Vic är en mer bokstavlig antihjälte och det enda skälet till att känna någon slags engagemang i hans öde är väl att vi inte har någon annan att känna för, förutom hans vovve. Hans "ursäkt" är förstås den värld de lever i - vem ska ha lärt honom något om rätt och fel? Hunden föreläser förvisso gärna för honom, men det handlar snarare om historia än om moral och etik.

Den ständigt beväpnade "pojken" är runt de aderton och spelas med stöddig trovärdighet av Don "Sonny Crockett" Johnson. Hunden Blood spelas av en hund och hans röst av Tim McIntire. Deras tänkta dialoger är både roliga att höra, i sin bitskhet och outtalade vänskap, och ett smart grepp för att ge bakgrund utan berättarröst. Man får också en tydlig bild av vad det är för värld de lever i, och vad den gör med människor. Tidigt i filmen hittar Vic en kvinna som dödats "helt i onödan".

Vic: "We coulda used her three more times!"
Blood: "Ah, war is hell".

De är en stundtals roande om än samvetslös duo, inte minst när de går på primitiv porrbio ute i ödemarken och Blood tjatar till sig popcorn. Ibland talar de om att hitta "over the hill", en mytisk plats som omnämns av Blood på ungefär samma vis som "dryland" i "Waterworld", men för stunden inriktar de sig på att tillfredsställa sina basbehov - sex respektive mat - kring vilka deras ofta grälsjuka samarbete är byggt. Vics möte med en snygg tjej (Susanne Benton) som ska ha drastiska konsekvenser föranleds av att han med hundens hjälp spårat upp henne och helt sonika vill våldta henne. Fast den här gången (för tillvägagångssättet känns kusligt rutinartat för duon) är inte det tilltänkta offret som de andra. Hon försöker prata med den person som tänker förgripa sig på henne, hjälper till när de blir anfallna av andra kringströvare och bjussar sedan mer än villigt på vad han tänkte ta med våld. Provokativt och mystiskt, men förklaringen kommer, och med den en riktigt mysko underjordisk civilisation där bland andra Jason Robards styr och ställer genom en bisarr liten "kommitté". Sådana här alternativa samhällen, på jorden eller andra planeter, är en härlig återkommande grej från framför allt 70-talets scifi-filmer som det vore roligt att se lite mer av nuförtiden.

Innan dess hinner vi stifta bekantskap med en värld som känns igen från de andra apokalyptiska skildringarna som kalla kriget gav upphov till men som har en del egenheter, telepatiska djur åsido. Screamers är ett fenomen som inte förklaras närmare, men som av något skäl får mig att tro att Joss Whedon har sett den här filmen.

Kultfaktorn på filmen är hög, men kultfaktorn på slutet är rentav extrem. Jag tänker inte spoila det, jag tänker bara utnämna det till både gravt provocerande och lite rart. Där fick ni något att undra över...


TRIVIA
L.Q. Jones tog förresten sitt namn från den första karaktär han spelade i en film. Från början hette han Justus McQueen.

© Anders Lindahl
2006-07-14

Originaltitel: A Boy and His Dog
USA, 1975
Regi: L.Q. Jones
Med: Don Johnson, Tim McIntire, Susanne Benton, Jason Robards, m fl

Genre: Action, Drama, Sci-fi
Teman: Laglös värld efter katastrof

Ingår i följande teman

Sök