Waterworld (1995)
Kevin och Kevin vågar inte
Mad Max med gälar seglar över oändliga oceaner på jakt efter ett sjunket paradis, i en dyster framtid när polarisarna smält och landkrabborna lämnat in. Världens dittills dyraste film någonsin (innan "Titanic" höjde ribban ett steg till) vill mycket, kostade mycket och kantades av katastrofrykten under produktionen. Nu gick den ändå i land (hmmm) även om en del av fonden verkar ha kastats i sjön...
Mytologin är svagt utnyttjad, matinékänslan hett eftersträvad men ytlig och som berättare vågar radarparet Kevin & Kevin alldeles för lite. Kevin Reynolds i registolen betyder antagligen att Costner oftast får som han vill. Filmens stora svaghet är att hans rollfigur, den mystiska halvamfibien Mariner, är tillknäppt och aldrig riktigt öppnar sig.
Ett barn har en viktig roll som bokstavligt utrustad karta till det förlovade landet. Hon och styvmorsan Helen (Tripplehorn) får följa med Costners katamaran efter en sammandrabbning med "rökarna", ett gäng hänsynslösa pirater med Dennis Hopper (vem annars?) i spetsen. Dramaturgin påminner om västerfilmen "Soldier Blue", som börjar med ett fältslag, slutar med en massaker och ger sig ut på en långdragen resa däremellan.
Men här är det inte frågan om att krossa myter. Istället bygger man upp en filmisk form av smörgåsbordsreligionen Bahai, med bitar från alla tidigare drömmar om ett liv bortom ledan. Tyvärr, tyvärr slutar det med en uppvisning i pyroteknik på blå botten. Det smäller friskt men suger inte tag i magen eller kittlar fantasin som det borde. Idén doftar för starkt av Costners ego för att framkalla en vision att vilja bli en del av. Jag gillar Jeanne Tripplehorn, men hon får mer utrymme att visa vad hon kan i exempelvis "Firman" och "Sliding Doors". Dialogen här är alldeles för torrlagd. Bara Hopper släpper loss utan att ha särskilt mycket att jobba med.
© Johan Lindahl2000-07-02