Deadwood - Säsong 1 (2004)
Smutsigt, spännande, suveränt!
"Deadwood" är precis vad man kan förvänta sig av en HBO-produktion, och det säger jag med den största välvilja. Det är smutsigt, brutalt, frispråkigt och snuskigt - och det är förfärligt bra. Replikerna är lika välskrivna som fulla av runda ord och man kan bara föreställa sig den avund som Joss Whedon kanske känner vid tanken på att han i sin egen laglösa Firefly-westernvärld (om än i framtiden och rymden) måste ersätta svordomarna med kinesiska.
Seth (Olyphant) lämnar efter en sista impromptu avrättning sitt jobb som sheriff för att tillsammans med trogne vännen Sol (Hawkes) starta en järnhandel i Deadwood, en stad bortom lagen, bortom de nejder där USA:s regering garanterar lag och ordning (mer eller mindre). Till staden anländer i ungefär samma veva en åldrad Bill Hickock, till ett allmänt sorl av fascination.
Det är en hård värld. Redan i första avsnittet cirkulerar mycket av handlingen kring hur människor lurar andra människor. Man gör vad man måste för att överleva, eller vad man kan för att bli rik. En snobbig sprätt pådyvlas en värdelös bit guldletarmark, och en av de inblandade i lurendrejeriet blir själv raskt sviken.
Bakom ränkerna finns ofta barägaren Al Swearengen (Ian McShane). Han imponeras inte av något och samlar glädjelöst så mycket jordiskt gods han kan. Med samma tomma blick beordrar han ett mord eller släpper in en flicka i sängen. Han innehar som hans namn antyder förmodligen något slags rekord, inte bara i serien, i användandet av f-ordet.
Olyphant har dock tagit med sig lite moralisk ryggrad ut i obygden. Vid nyheten om att indianer massakrerat en familj ser han raskt till att ett uppbåd rider ut för att leta efter överlevande. Med på vägen följer Hickock (Carradine), och kanske har staden plötsligt fått två sheriffer istället för ingen? Fast Hickock verkar mest intresserad av att spela poker, en verksamhet som ska skaffa honom en otrevlig ovän...
Och det är bara första avsnittet... Sedan fortsätter det. Och det är riktigt bra. De effektivt presenterade baskaraktärerna blandas med nya (Powers Booth dyker snart upp till exempel!) och ledan uteblir totalt. Epidemi, rättegångar och fega mord kryddar anrättningen och ställer ständigt personerna inför mer eller mindre svåra val som definierar vilka de egentligen är.
Lite cyniskt kan man säga att "Deadwood" använder ett, i mitt tycke, väldigt skönt recept väldigt väl. "Receptet" går ut på att, som i andra favoriter som nämnda "Firefly" och "Oz", presentera en värld där folk inte nödvändigtvis måste göra det rätta men där vissa gör det ändå, ibland väldigt överraskande "vissa". Rivers roll i "Firefly" motsvaras på sätt och vis av ett (norskt?) barn som överlevt ett vägrån och får en handfull personer att hitta sin inre känsla för rätt och fel. Ett återkommande tema är hur de som arbetar för någon samvetslös boss förväntas ignorera sina eventuella moraliska skrupler och bara lyda order, något de ibland gör villigt, ibland motvilligt, ibland inte alls...
Resultatet blir ofta lika rörande som spännande, men aldrig slipprigt. Sällan har "horan med hjärta av kanske inte guld men väl någon slags ädelmetall" varit så trovärdig. Calamity Jane som hänger med Bill Hickock är nästan alltid full, pratar halvt obegripligt och ser ganska risig ut, men även hon har ett samvete. Lokala doktorn (Brad Dourif!) tittar också gärna i flaskan men hinner tidigt avslöja sig som en slags nedsliten hedersman.
Det finns många fler som borde nämnas. Prästen Smith, välmenande, alltför pratsam, nästan lite galen. Hotellägaren Farnum (Sanderson) med nervöst flackande blick, svettiga händer och en girighet som ständigt övervinner hans eventuella goda sida. En förmögen änka (Parker) som kämpar både med knarkbegäret och Swearengens frenetiska kamp att få köpa hennes makes landplätt, av skäl hon inte känner till. Hickocks gamle vän och beskyddare Charlie, Swearengens handgångne man Dan med många fler...
Serieskaparen David Milchs ("NYPD Blue", "Hill Street Blues" mm) känsla för både drama och dialog, kvaliteten i foto och musik och den leriga närvaron är förstås alla beundransvärda aspekter som jag nästan glömde att nämna. Det är väl mest för att man förväntar sig så mycket av en HBO-serie. Och med rätta! TV-världen vore en mycket torftigare plats utan Home Box Office.
© Anders Lindahl2007-02-12