Saw III (2006)

Om den bara inte försökte vara bra

Jag vet inte varför jag tvingat mig igenom den här trilogin. Men när jag rannsakar mig själv, och letar i mitt innersta, så har jag bara kommit fram till att den ger samma sorts tillfredställelse som en Åsa-Nisse-film en söndagförmiddag på tv4. Kravlös underhållning som roar för stunden. Problemet med Saw-filmerna är alltså inte att de inte är underhållande utan att de aspirerar på att vara bra "på riktigt", vilket rimmar illa med verkligheten.

Jigsaw överlevde tydligen sin cancer i tvåan för nu är han tillbaka och hittar på fler knasiga pyssellekar från sjuksängen - nu med hjälp av sin lärljunge, den psykiskt instabila Amanda. Men det visar sig att Amandas agenda ser en aning annorlunda ut än Jigsaws. Då gammelfarfars fällor går ut på att lära offret att uppskatta livet (jag har fortfarande inte fattat hans skumma motiv) så ger Amanda fällorna en sadistisk twist. Offren i hennes fällor ska inte ha den minsta chans att klara sig, vilket visas i ett par tidiga scener.

Då Jigsaw inte är i bästa skick och har begränsade möjligheter att uppsöka sin lokala vårdcentral, har han kidnappat en kvinnlig doktor som ska försöka hålla honom levande till dess att hans sista offer genomgått det sista ”provet”. Något som visar sig svårare att åstadkomma än hon först tror, vilket vi får se i en av filmens mer effektiva scener där doktorn utför hjärnkirurgi på Jigsaw. Folk som petar i folks hjärnor medan de fortfarande är vid medvetande är alltid häftigt och har varit så ända sedan Von Triers ”Riket” och i den enda bra scenen i ”Hannibal”, ni vet den där Hannibal steker Ray Liottas hjärna och matar honom med den.

Men gore-fantasierna imponerar faktiskt då och då, bland annat i en scen där ett gäng mögliga grisar mals ner i en köttkvarn, varpå deras malda kadaver spolas över ett av filmens offer. Scenen känns jäkligt ”out there”, på ett icke-Hollywoodskt bra sätt, och kan absolut inte motiveras på något annat sätt än att äckla publiken. Hade filmen stannat i denna exploitation-anda hade jag nog kunnat tycka bättre om den. Men det gör den inte. På samma sätt som "Friday the 13:th"-filmerna var bra fjortisfilmer men dåliga skräckisar, upprepar "Saw"-filmerna samma mönster, där inkonsekvens är huvudsynden. Man försöker hänga upp de roliga splatterscenerna på en story som absolut inte funkar och med karaktärer som känns mer konstruerade än ett legohus. Regissören Darren Lynn Bousman vill vara trashig men vågar inte ta steget fullt ut, utan vill samtidigt ha respekten som en "riktig" film kan erbjuda utan att på något sätt behärska detta.

Som skräckfilmer har alltså "Saw"-serien hittills inte övertygat, just därför att den gapar efter för mycket. Men samtidigt tycker jag ändå att den går i rätt riktning. Då ettan bara var usel på alla sätt och vis, började tvåan utveckla en formula med fällorna som ändå var rätt underhållande. Den minskade ner på dramat som filmmakarna inte behärskar och fokuserade mer helhjärtat på gore. Trean går på i tvåans hjulspår och går i rätt riktning men det räcker inte. Det är fortfarande uselt och trean är ytterligare en spik i kistan på "Saw"-seriens ambitioner att bli skräckklassiker.

Det den här serien behöver mest av allt är att inse sin egen uselhet, anamma den, och jobba med den som grund. Kommer det en fyra, och det tvivlar jag inte ett ögonblick på att det gör, så hoppas jag att filmmakarna släpper pretentionerna och bara försöker ha roligt. Glöm plottwistar och moraliska dubier för det är inte vad "Saw" ska handla om förrän filmerna görs av någon som behärskar sådana berättargrepp.

© Johan Hultgren
2007-04-09

Originaltitel: Saw III
USA, 2006
Regi: Darren Lynn Bousman
Med: J LaRose, Bahar Soomekh, Angus MacFayden m.fl.

Genre: Skräck, Thriller
Svensk biopremiär: 2006-11-17

Relaterat: Saw (2004) Saw II (2005)

Relaterat ur russinbloggen
2009-01-26: Om framtida teknologi och tortyrporr

Sök