Saw (2004)
En liten film för folk med låga krav
Först måste jag bara få den festliga ordvitsen om hur kul det är att SÅG-a filmen ”Saw” ur världen. Så där. Då kan vi fortsätta.
”Saw” är en riktig skräprulle, ihopknåpad av några filmstudenter från Australien som helt enkelt skickade en kort sekvens till Hollywood som i sin tur gav studenterna lite växelpengar för att göra färdigt filmen. Sedan lyckades det hela slå an en sträng hos filmpubliken – seriemördare som mördar på underhållande sätt brukar ju bli populärt och det är just det som ”Saw” inriktar sig på. Och innan ”Saw” hunnit få svensk biopremiär är redan en ”Saw 2” på gång
Själva storyn låter dessutom ganska finurlig när man berättar den för någon annan. Två killar vaknar upp varsin ända av ett rum. De är båda fastkedjade och har ingen aning om varför de är där eller vem som placerat dem där. De lyckas efter hand ta reda på att det är den ökände seriemördaren ”Jigsaw” som ligger bakom dådet och hans specialitet är, skrämmande nog, att aldrig själv mörda sina offer utan sätta dem i situationer där de dödar sig själva – eller varandra.
Den centrala premissen låter således synnerligen lockande. Men ”Boogie Nights” hade inte blivit någon superb film om PT Anderson nöjt sig med att visa en kille med en lång dolme, som ju trots allt är den filmens premiss – och det är väl någonstans där som ”Saw” misslyckas. Många manusförfattare kan kläcka ur sig en kul premiss, men det är hur man sträcker ut denna premiss i ett 120 sidor långt manus som till syvende och sist räknas. I ”Saw” griper man efter halmstrån när man till slut blir tvungen att försöka plagiera bitar från betydligt bättre filmer som ”Seven” och ”Cube”. Och ingenstans lyckas man.
Ty ”Saw” gör alla fel i boken. Replikerna klingar inte äkta någonstans och skådespelarna spelar antingen över eller under och är i vissa stunder skrattretande. Varken Leigh Whannell och Cary Elwes, som spelar de fastkedjade snubbarna, lyckas ge något djup till sina karaktärer som dessutom beter sig fruktansvärt idiotiskt åt hela tiden för att handlingen ska kunna masa sig framåt. Avsaknaden av logik är mycket påfrestande och det finns inte heller något flyt mellan de båda parallellhandlingarna. Efter en intressant startsträcka på tio minuter så förpassas vi nämligen ut ur det intressanta rummet där de båda männen sitter fångna och vi får istället följa ett par poliser som parallellt försöker lösa ”Jigsaw”-mysteriet och det hela blir sjukt ointressant och förutsägbart fram till filmens sista minut, där den sämst skrivna plottwisten sedan ”Secret Window” visar sitt fula ansikte.
Jag hade hellre sett en film som vågat stanna kvar i rummet med de båda fastkedjade männen. Då hade hade man dessutom haft tid att mejsla ut ett par trovärdiga karaktärer att förvara däruti. Då hade det hela kanske till och med blivit en smula spännande. Och jag hade definitivt hellre sett en film där gärningsmannen till slutet av filmen uppvisar någon form av motiv till sina handlingar. Regissören skiter dock i trovärdigheten utan vill bara överraska för att ”det ska vara så” på slutet. Själv kan jag bara säga att jag har hellre tråkigt när jag ser en film, än blir förbannad för att allting är så urbota dumt.
Att filmskaparna haft en låg budget är ingen ursäkt. Robert Rodriguez gjorde ”El Mariachi”, inklusive postproduction, för 220 000 dollar. ”Saw” kostade 1 200 000. Punkt slut. Skräp är skräp även om det är billigt skräp.
© Johan Hultgren
2005-01-25
Originaltitel: Saw
USA, 2004
Regi: James Wan
Med: Cary Elwes, Leigh Whannell, Ken Leung, Tobin Bell, Danny Glover, Dina Meyer
Genre: Skräck, Thriller
Svensk biopremiär: 2005-02-18
Relaterat: Saw II (2005) Saw III (2006)
