Die Hard (1988)

Banbrytande action

"Die Hard" har faktiskt ett filmhistoriskt värde. Man skulle nog kunna säga att det är den filmen som står bakom mycket av actionfilmstänkandet idag. Tempo, effekter och tuffa skådisar. "Die Hard" hade allt. På den negativa sidan så bör man väl ändå nämna den ofantliga mängd av dåliga kopior som dök upp i dess kölvatten.

När man ser "Die Hard" idag, är det inte på samma sätt som jag såg den för tio år sedan. För tio år sedan var den här filmen ett unikum i actiongenren just eftersom man knappt hann hämta andan inför nästa jätteexplosion eller nästa uppgörelse med skurkarna. Idag känns filmen mycket lugnare eftersom filmerna som följt efter "Die Hard" ökat på tempot ytterligare, med ännu mer explosioner, och ännu mer skurkar. Då tänkte man: "Oj, Bruce Willis klarar av 12 terrorister helt själv! Det är ju totalt overkligt." Idag tänker man: "Jaha, är det bara tolv terrorister. Piece of cake".

Bruce Willis spelar Los Angeles-snuten John McClane, som ensam tar sig an tolv terrorister som invaderat en skyskrapa, där McClanes fruga har julfest med sina arbetskamrater. Polisen kämpar utanför skyskrapan och McClane inuti. Han har också radiokontakt med snälle polisen Al Powell (Reginald VelJohnson, som för övrigt gick vidare till skräproller som exempelvis pappan i den taskiga sitcomen "Räkna med bråk"), som håller humöret uppe.

Berättartekniken i "Die Hard" är speciell för sin tid. Tempot är så väldigt mycket högre än motsvarande filmer från den tiden. Det var nog därför man tyckte att det var något alldeles speciellt man såg när den kom. Faktum kvarstår dock, att jag än idag är mycket imponerad av filmen. Den har, om inte så inträngande och känslig dialog, så i alla fall en rapp och attitydfylld sådan. Actionscenerna saknar i många fall motstycke och alla explosioner har sin del i handlingen.

Sedan kan man ju fråga sig huruvida moralen som filmen lutar sig på är en vettig sådan. Ta till exempel utvecklingen av Reginald VelJohnsons karaktär. Hans trauma är att han tidigare dödat en pojke som han trodde hade pistol, men misstog sig och har sedan dess lagt pistolen på hyllan. Hans utveckling under filmens gång resulterar helt enkelt i att han kommer över sitt misstag och lär sig döda igen. Givetvis är skurkarna i filmen inte heller amerikaner utan tyskar. Frid och fröjd i dubbelmoralismens Hollywood. Just det sistnämnda är faktisk ganska fascinerande. Oavsett hur fel det är att döda människor, är det tydligen alltid OK att döda tyskar. Oavsett om det gäller film eller datorspel så är tyskarna alltid lovligt byte för våra hjältar. Det är kanske därför som dialogen i "Die Hard" ändrades om till den tyska premiären. I den tyska dubbningen var nämligen terroristerna inte längre tyskar utan européer. Stackars tyskar.

Slutet är också lite väl smörigt, men skär sig inte särskilt mycket med filmen i övrigt.

I övrigt är filmen totalt proffsig underhållning från början till slut. Bruce Willis, som jag faktiskt alltid gillat skarpt, är som skapt för sin roll och lever ut den utan hämningar och de andra skådisarna verkar ha hur kul som helst i sina roller, med undantaget av John McClanes fru i filmen (Bonnie Bedelia). Det är lika underhållande att se sandsten halveras som att se henne agera.

Sammanfattningsvis: En kul, nyskapande actionfilm som höjer sig över mängden vad det gäller dialog, intrig, ironi och festlig satir mot media. Se den om du inte redan gjort det.

© Johan Hultgren
2001-05-06

Originaltitel: Die Hard
USA, 1988
Regi: John McTiernan
Med: Bruce Willis, Alan Rickman, Reginald VelJohnson

Genre: Action

Relaterat: Die Hard 4.0 (2007)

Relaterade artiklar
Julefilm

Sök