Love Hurts...
[ 2010-03-08 , Johan Lindahl]
...eller hur man nu ska vitsa till det, efter att ”The Hurt Locker” blivit årets Oscar-gullegris. ”No Pain, No Gain”? ”Mother of a Blow-Out” (parafras eller citat från Monty Python, om jag minns rätt)? På senare år har jag försökt - och ofta lyckats - följa hela Oscar-spektaklet i direktsändning, men i år blev det svårare. Min bästa ursäkt är att jag vistas på arabiska halvön för ett projektarbete och inte skaffat någon egen TV på plats, än i alla fall. Och med tanke på hur få nya fräscha filmer jag såg på bio under senare hälften av 2009, så hade spänningshalten för min del varit begränsad. ”Avatar” gick exempelvis upp strax före min avresa och jag tog inte tiden att se denna, förmodligen obligatoriska historiska hyperhändelse till film.
Under dagens lediga stunder har jag i alla fall nätvägen tagit reda på hur det gick, inkluderat den banbrytande dimensionen i att Kathryn Bigelow som första kvinna tilldelades en regissörs-Oscar, dessutom på ex-maken James Camerons bekostnad. Och visst, med tanke på temat och allt beröm så har jag absolut tänkt se "The Hurt Locker” någon gång, men det lär dröja ett tag till, av praktiska skäl. Detsamma gäller för Coen-brödernas kandidat "A Serious Man”, uppstickaren "Precious” och ”Up in the Air” - bland andra. Enligt en recension på IMDb var själva showen inte alls så rolig som förväntat, trots Alec Baldwin och Steve Martin som värdar. Om det är en rättvis bedömning kan givetvis inte jag avgöra.
En komisk poäng är väl att Sandra Bullock samma helg tilldelades både en kalkon-statyett av Razzie-juryn för en av sina roller under året - och en mer eftertraktad huvudrolls-Oscar för ”The Blind Side”. Dessutom visade hon självdistans nog att dyka upp även på förstnämnda galan för att ta emot det ”priset”, vilket få andra gjort (Halle Berry är ett av de tidigare undantagen i det sammanhanget).
Nedan länkas för övrigt till en vinkling av den betydelse Bigelows viktoria eventuellt kan ha inför framtiden. Själv ska jag av förklarliga skäl spekulera så lite som möjligt kring de djupare aspekterna av den avklarade ceremonin, men inser att jag åtminstone har en del att se fram emot att -ja, se, när omständigheterna så tillåter. Min egen favorit-DVD denna vecka är för övrigt "The Axis of Evil Comedy Tour” från 2007. Mer om den vid senare tillfälle, kanske...
