Opp… Opp… Oppenheimer!
[ 2024-03-11 , Johan Lindahl]
Ja. Så blev det. ”Oppenheimer” klev fram som den odiskutabla tronföljaren till fjolårets storslammare ”Everything Everywhere All at Once” i natt. Räknar jag rätt? Sju segrar av 13 möjliga. Oscar, alltså. Om någon undrade. ”Poor Things”-kontingenten är också troligen relativt nöjda med sin kvartett statyetter. Eller? ”Killers of the Flower Moon” följer ett bekant mönster för Martin Scorsese; flera nomineringar men inga priser. Inget alls, faktiskt. Den tendensen tror jag mig ha lyckats förutse i går, även om det knappast var en unik uppfattning. Synd men sant. ”Barbie” blev bara belönade i avdelningen bästa sång för Billie Eilishs känsliga och lagom tjusiga men inte överdrivet festfixande ballad ”What Was I Made For?”. Det största shownumret i går var – som alla tittare redan vet– när Ryan Gosling rev av ”I’m Just Ken” från samma film med cirka 375 medverkande på scen vid slutackordet. Men sörjer de i dag?
– Ryan Gosling och Margot Robbie är redan vinnare – i det genetiska lotteriet, som galavärden Jimmy Kimmel kläckte ur sig i den traditionella inledningsmonologen.
Kimmel gjorde för övrigt ett utmärkt jobb. Igen. Från den kortkorta konversationen med just ”Barbie”-Robbie på en parkbänk och framåt med förmågan att förolämpa filmstjärnor på ’lagom’ nivå och inte minst konsten att knyta ihop ett sedvanligt över tre timmar långt program med en av världens mer krävande publiker på plats och runtom i världen, utan att antingen spela över eller försvinna genom golvet i intighet.
Hundar i salongen! Åtminstone en. Hoppas inga pälsallergiker befann sig närmast i bänkraderna. Oundvikliga gliringar om att fjolårets filmer i flera fall var ganska… långa, Bradley Coopers mamma som tydligen är en ständig följeslagare varhelst sonen har chansen att prisas av sina jämlikar (vilket alltså inte gav så mycket utdelning den här gången). Referenser till strejkerna som under en period lamslog Hollywood men åtminstone utåt ska demonstrera en solidaritet mellan skådespelare och skrivare, två skrån till vilka möjligen en majoritet av galapubliken i salongen tillhör. Det fanns en del för Kimmel att kommentera. Liksom förmenta kulturskillnader mellan amerikaner och européer.
– I Tyskland kallas de romcoms, som värden sammanfattade de två nominerade filmerna med Sandra Hüller i ledande roller; ”Fritt fall” och ”The Zone of Interest”. Hittills har jag inte sett någon av dem, men är tämligen säker på att de hör hemma inom andra genredefinitioner.
Flera tidigare pristagare slussades in på scenen i omgångar för att introducera inte minst kandidaterna till de stora skådespelarpriserna. Jamie Lee Curtis, Rita Moreno, Brendan Fraser, Nicolas Cage, Ben Kingsley, Sally Field, Michelle Yeoh, Charlize Theron… Ja, ett axplock. Av presentatörerna, bara för att förtydliga. Arnold Schwarzenegger och Danny DeVito återförenades. Muskelberget John Cena svarade för en komisk striptease.
Men vilka fick de priserna då, dundrar vän av ordning? Inte helt oväntat Da’Vine Joy Randolph för ”The Holdovers” och Robert Downey Jr för ”Oppenheimer” i birollsklasserna. Cillian Murphy för just ”Oppenheimer” och i ett ovisst race, Emma Stone för ”Poor Things”. Det sistnämnda fantasydramat plockade också hem ett par guldgubbar i de estetiska departementen, vilket inte var självklart på förhand – men välförtjänt. Flera distinkt brittiska accenter kunde skönjas ur mikrofonerna på estraden under deras lilla segertåg en stund. Ljudläggningen i ”The Zone of Interest” (även bästa internationella film enligt juryn) borde vara något utöver det vanliga, eftersom den slog ut ”Oppenheimer” där. Påkostade spektakel som Ridley Scotts ”Napoleon” och senaste ”Mission: Impossible” spelade en undanskymd roll och fick ingenting med sig av det lilla de hade chans på. Cord Jefferson höll ett litet brandtal om att våga satsa på fler filmer med aningen lägre budget, snarare än investera skyhöga summor på färre men större produktioner. Jefferson? Jo, han triumferade i kategorin manus efter förlaga för ”American Fiction”, som i sammanhanget är just en lågbudgethistoria. Och en rätt lyckad sådan.
Var det japanska eller engelska? Språkförbistringen var en smula närvarande under ett tacktal från teamet bakom specialeffekterna i ”Godzilla Minus One”. Och Emma Molin i TV4-studion hade vissa problem att uttala Auschwitz, apropå redan nämnda dubbelvinnaren ”The Zone of Interest”, vars judiske regissör Jonathan Glazer läste upp ett kort men kärnfullt skrivet anförande med kvällens mest uttalat politiska innehåll. Hans film kretsar kring Förintelsen under andra världskriget, men regissören kritiserade åtminstone underförstått både Israel och Hamas för den pågående avhumaniseringen under konflikten i Gaza. Jo förresten, producenterna bakom dokumentären ”20 Days in Mariupol” hade av naturliga skäl en del att säga om situationen i Ukraina sedan den ryska krigföringen startade.
– Jag kan inte ändra historien eller det förflutna. Men vi kan se till att sanningen kommer fram. Filmer kan forma minnen och minnen formar historia, menade regissören Mstyslav Chernov som önskade att han aldrig behövt göra filmen till att börja med.
Och Cillian Murphy hade tänkt igenom sina reflektioner efter den mindre sensationella statyetten för ”Oppenheimer”:
– På gott och ont lever vi i Oppenheimers värld. Jag skulle vilja tillägna priset till fredsstiftare överallt.
Svenska intressen? Jo, Ludwig Göransson (vars namn även det kan vara svåruttalat för icke-svenskar) vann mycket riktigt för musiken till ”Oppenheimer”. Och Hoyte van Hoytema, holländaren som vi mer eller mindre adopterat efter hans tidigare insatser i svensk filmindustri, belönades för sitt arbete med samma nu succéstämplade epos.
Norma Jewison, Alan Arkin, Julian Sands, Andre Braugher, Tina Turner, Tom Wilkinson,
Ryuichi Sakamoto, Jane Birkin, William Friedkin, Matthew Perry, Harry Belafonte… Ja, det var många som avled under fjolåret; regissörer, aktörer, kompositörer et al. Så många att de hade svårt att få plats under ”In Memoriam”-segmentet som redan kritiserats för vilka som utelämnades. Men det är nog omöjligt att någonsin göra den återkommande punkten helt ’rätt’. Det blev i alla fall en påminnelse om hur många trotjänare i den här branschen som lämnat jordelivet det senaste året.
Al Pacino. Al Pacino! Jo, han stegade in i slutet för att meddela världen att, precis, ”Oppenheimer” utsetts till bästa film överhuvudtaget. Han gjorde inte direkt en mer utdragen process av uppdraget utan rev upp kuvertet mer eller mindre omgående och slungade ut svaret. Men det är ju Pacino! Ingen talar väl om för honom vad han ska säga eller hur han ska säga något vid det här stadiet? Och ingen sammanblandning av kuvert verkar ha varit fallet den här gången. Mr Kimmel var som vanligt på vakt mot sådana missöden sedan fadäsen (utan hans förskyllande) för ett antal år sedan. Och var det en autentisk sågning av hans egen insats från den verklige Donald Trump som han läste upp under avrundningen?
Hur gick det med mina egna försök till förutsägelser? Tja, enligt formuläret jag fyllde i och uppdaterade i natt ser det ut som… 16 rätt och sju fel. Bättre än jag vågade hoppas. Då ingår några kategorier som dokumentärer och liknande där jag inte vågade profetera offentligt men tydligen chansade rätt ändå. Helhetsintryck: ibland manifesteras en films dominans mer än andra år. Och det här var Christopher Nolans år. Vänta, har jag lyckats skriva hela den här texten utan att nämna hans namn förrän nu? ”Oppenheimer” var årets ångvält och de flesta seriösa konkurrenter kan bara önska att de hade släppt sina storverk ett annat år. Särskilt Scorsese, kan man ana.
