Oppenheimer (2023)
Now I am become death
En kompis hävdar med emfas att den handlar om ångest. Han har inte fel. Om jag tvangs välja ett enda ord vore det ansvar. Båda alternativen illustreras kanske starkast i en scen där triumf möter behärskat panikslagen insikt på ett oförglömligt vis.
En mer självklar beskrivning vore att det handlar om atombombens tillkomst och nyckelpersonerna där, inte minst en viss Robert Oppenheimer. Christopher Nolans film, som sträcker sig från 30-tal till Kalla kriget, är i sin dramaturgi inte olik "The Social Network", i sitt utförande mestadels hypnotisk, i sina teman en tidlös historielektion. Associationerna till AI kommer naturligt i en tid när en utveckling som kan förändra allt drivs på lika mycket av ivern att ta reda på vad som är möjligt som rädslan att någon annan hinner före, samtidigt som forskare faktiskt talar öppet om det som existentiellt hot. Dessa forskare inkluderar personer som själva varit nyckelfigurer i ämnet. Jodå, likheterna är lika intressanta som skillnaderna. Men om man får tro vissa andra filmer hänger de båda ämnena ofrånkomligt ihop. Kärnvapen i händerna på AI är ju en klassisk scifi-kombo.
Men åter till huvudämnet. De stora skeendena skyms ibland bakom betydligt mer personliga sådana, somliga tragiska. Det börjar med en skräckblandad fascination inför den osynliga världen, ett ungt snille som inte mår så bra men kommer växa in i rollen som drivande och rentav karismatisk samlande figur i vad som länge mest känns som en enorm vetenskaplig utmaning. ’Är det möjligt?’ är frågan som driver folk, medan den stora frågan är lika uppenbar som sällan dryftad: ’vad händer om vi lyckas?’
Det är en film där nästan alla kan skärskådas ur ett etiskt perspektiv i egenskap av att ha möjliggjort något ohyggligt. Alla perspektiv på valet att faktiskt släppa bomben på två japanska städer ryms. Oppenheimer sitter rentav med i beslutsgruppen där städerna väljs (Kyoto väljs bort på grund av ett en nyckelperson varit där med sin fru en gång). Inget moraliskt facit ges; det blir en påminnelse om priset för de drabbade men också det välkända argumentet om att kanske långt fler hade dött om kriget fortsatt, att det långt innan sjätte augusti utfördes lika dödliga attacker helt utan kärnvapen mot exempelvis Tokyo. Och mer en än gång påpekar någon i filmen att kärnvapnens blotta existens kanske kan få slut på alla krig för gott. Säkert fanns den motivationen hos en del, tillsammans med den där oemotståndliga utmaningen, ’kan vi fixa detta?’.
Det är intressant nog i kampen om Oppenheimers eftermäle som filmen tar tydligare ställning. Efter att han börjar bli en röst för nedrustning istället för fortsatt ’utveckling’ och på olika sätt motarbetar nästa steg, vätebomben, får han mäktiga ovänner. Eller är det futtigare skäl än så som ligger bakom det förhör han utsätts för i en av ramhandlingarna? Här är det svårt att inte känna att han blir orättvist behandlad och välja sida i det fula spel som pågår.
Hans tidiga intresse för kommunismen och de strömningar som fanns hos många inom forskarvärlden är ett överraskande stort tema. Själv visste jag inte att det även i Los Alamos, ökenstaden där bombmakarna och deras familjer bodde, pågick politiska möten och diskussioner. I en lång film finns det förstås plats för flera teman, och det där med hur ryssarna så snabbt lyckades bygga sin egen bomb är ett av de större. Varifrån kom läckan? Hur ska Robert hantera att en vän till en vän närmar sig honom med en inte alltför diskret förfrågan om att ’dela infomation med en allierad’.
Det är på många sätt en traditionell biopic, men den är både djärvare och mer ambitiös än det mesta. Det är en film som med god hjälp av Ludwig Göranssons musik, trots sin uppbrutna kronologi och sitt växlande mellan svartvitt och färg, har ett elegant driv och en framåtrörelse. Svenskintressena inkluderar Hoyte van Hoytema, som må vara holländare men som gjorde sig ett namn i Sverige och vars foto inte oväntat är en av de största tillgångarna. Det här är film.
Cillian Murphy gör en insats som han troligen kommer blicka tillbaka på som en höjdpunkt flera decennier framåt, en karaktär som går från hemsökt till hemmastadd och hemsökt igen. Och den som kanske mest tänker Marvel och Sherlock när de hör namnet Robert Downey Jr får här en insikt i hur mångsidig han är. Emily Blunt spelar skickligt en karaktär svår att älska men som till slut väcker viss respekt.
Inget är mindre än bra och mycket är alldeles kolossalt välgjort i vad som måste betraktas som outforskad mark för Christopher Nolan. Det är inte en film att älska och se om, den är knappast upplyftande och det finns stunder då det blir lite segt. Men om detta blir nästa års Oscar-hoarder kommer jag inte ha några invändningar.
© Anders Lindahl
2023-12-10
Originaltitel: Oppenheimer
USA, 2023
Regi: Christopher Nolan
Med: Cillian Murphy, Emily Blunt, Matt Damon, Robert Downey, Jr., Michael Angarano, Josh Hartnett
Genre: Drama, Historia
Svensk biopremiär: 2023-07-21
Hemmabio: 2024-11-18
Relaterat ur russinbloggen
2024-03-10: Kommer ”Oppenheimer” att dominera Oscar-galan i natt?
2024-03-11: Opp… Opp… Oppenheimer!
