Tudor går aldrig ur tiden
[ 2023-10-03 , Johan Lindahl]
De verkar aldrig vilja försvinna ut folkminnet. Även om alla direkt berörda parter givetvis gick ur tiden för snart 500 år sedan. Ett visst arv har efterlämnats, intriger som historiker och berättare i alla genrer har fortsatt fascineras av sedan dess. Själv började jag intressera mig för den engelska Tudor-perioden på allvar i samband med serien ”The Tudors” som jag betade av på DVD något decennium tillbaka och ibland återvänder till. Bevisligen ett verk av fiktion och ni vet hur det kan vara, ju mer man lär sig om något desto mer inser du var det har skarvats och konstnärliga friheter tagits. Som dramatiker brukar göra. Det gäller även filmer som ”Elizabeth”, vilket inte hindrar att det fortfarande är en av de bästa historiska filmer jag har sett. Och mycket riktigt också hör till perioden då klanen Tudor styrde det som senare blev The United Kingdom.
Råkar du vara intresserad av samma era, så är podcast-världen en guldgruva. Inte minst (av förklarliga skäl) är britterna själva flitiga producenter av nya inslag om nyfunna rön, spekulationer och skrönor om kung Henrik VIII med sina sammanlagt sex fruar. Bland annat History Extra Podcast från BBC som i våras mellan april och maj släppte sex avsnitt, med fokus på var och en av de där sex hustrurna som mötte i varierande grad olyckliga öden. Det kan tyckas märkligt att så mycket sägs och skrivs om just den här klanen och den här tiden, men intrigerna då har haft påtaglig påverkan på världshistorien sedan dess. Och de avslöjar en del om den mänskliga naturen. Tror jag. Liksom inte minst om maktförhållanden genom tiderna.
På TV-fronten (eller ska vi rakt av kalla det streaming av visuellt innehåll) har åtminstone två dramadokumentärer levererats under året, varav den ena hört hemma på den åtminstone i vårt hushåll relativt nya tjänsten BBC Nordic Plus. Om du har tillgång till den, fanns miniserien ”Boleyn - en skandalös familj” (om jag nu fick titeln exakt rätt) nyligen tillgänglig, men verkar nu tyvärr ha plockats bort ur det inte alltför omfattande biblioteket. Ändå kan jag inte låta bli att skriva några rader om serien med det alltmer bekanta upplägget där förhoppningsvis kunniga forskare med historia som specialitet turas om att binda ihop narrativet i korta utspridda sekvenser mellan dramatiserade inslag som syftar till att skaka liv i storyn och ge den mer personlig prägel. I det här fallet har jag sett de tre avsnitten i helhet och de flyter på bra. Lättsmält i sammanhanget, men verkar ändå ha viss akademisk tyngd och kommer med detaljer jag inte kände till tidigare. Det finns alltid något nytt i den här historien, tycks det.
Parallellt presenterade Netflix tidigare i år sin miniserie ”Blood, Sex and Royalty” och titeln ger en fingervisning om profilen. Lite mer fokus på de smaskigare detaljerna samtidigt som strukturen i princip är densamma som i ovanstående produktion. Drama plus dokumentär. Möjligen eller troligen med ännu mer konstnärlig frihet och betoning på det spekulativa. Jag har inte sett alla tre avsnitten, ska noteras. Men den är om inte annat ganska underhållande.
Är det mer fördjupning i fiktionens form som eftersöks, så har jag sedan en tid tillbaka gett mig på att läsa igenom ”Wolf Hall”. Romanserien av Hilary Mantel omvandlades även den till miniserie för några år sedan. I dagsläget befinner jag mig fortfarande i den första delen i boksviten, som i sig närmare är 800 sidor lång – men jag har i alla fall börjat närma mig de sista 50 av dessa. Den tar tid. Den kräver nog det. Gott om dialoger och monologer, inte minst inre sådana, med ett fokus som skiljer sig från mycket annat ur bevakningen av samma period, i och med att perspektivet utgår från en av de hovkaraktärer som gärna uppfattas som tvetydig och splittrande; kungens rådgivare Thomas Cromwell, vars roll och funktion i de konflikter som pågick har beskrivits på varierande sätt. Ibland framstår han som en ren skurk och manipulerande underhuggare som driver andra i döden för egen vinning. Medan Mantel väljer en annan vinkel och lyckas skapa ett litterärt mästerverk, vilket det var allt att döma är. Även om åtminstone inte jag klarar att plöja igenom det i en handvändning. Kan rekommenderas, om – jag säger om – du redan hyser ett upparbetat intresse för det här ämnet.
