”Homeland” sätter punkt med halvöppet slut
[ 2020-05-03 , Johan Lindahl]
Åtta säsonger. Nu är det slut. Serien som varit med om att definiera ett decennium. ”Homeland” har väl kallats allt från systemkritisk till propagandistisk, till rasistisk kontra antiimperialistisk och, ja, i princip - allt. Allt.
Allra bäst var den kanske trots allt under de första åren. Trovärdighetsfaktorn slutade jag i alla fall delvis grubbla över någon gång kring femte säsongen eller så. Viktigare frågor: är det intressant? Engagerande? Nu har ekipaget gått i mål. Med en bitterljuv finish, en tvetydig ton jämförbar med slutet på ”The Americans” (som sett till helheten var ännu bättre, det ska sägas). Men det finns mycket att säga om ”Homeland” också.
Saul och Carrie. Ett av 2000-talets radarpar på TV. Så mycket symbolik som kan klämmas in där. Ibland har jag varit på väg att släppa dem och hela serien, men sedan dragits in igen som en annan Michael Corleone. Blir man själv gisslan i detta drama? En nyckelfras i finalen var uttrycket ’priset för att göra affärer’, ingenting kommer gratis när man sysslar med underrättelser och utbyten av information på en internationell skala.
Är det så här världen ser ut? Om inte i alla detaljer så på ett grundläggande plan? Offer krävs. Alliansen måste skifta. Det stora syftet måste prioriteras. Men alla kan inte se det så klart som Saul och Carrie gör, oavsett hur ofta de hamnat på kollisionskurs och mer eller mindre förrått varandra. Carrie må vara instabil men hennes instinkter får de flesta kollegor att verka insiktslösa, fantasilösa, i bästa fall principfasta men ineffektiva och ofta rentav kontraproduktiva. ”Homeland” lyckades med konststycket att äta kakan och ha den kvar; vara ett språkrör för supermakten USA och samtidigt kritisera den. Ryssland utmålas gärna och inte oväntat som ett hot, men relationen mellan staterna kompliceras ändå betydligt. För att världen och maktbalansen är komplex.
Har serien haft någon som helst betydelse för allmänbildningen kring psykisk obalans, specifikt bipolär sjukdom? Det överlåter jag åt andra mer insatta personer att bedöma. Men framför allt har den vidhållit ett ganska gammalmodigt sätt att berätta om den nya världen. Serien lyckades alstra spänning utan att vara särskilt stiliserad eller flashig, åtminstone sett i relation till det samlade utbudet i dagens TV-klimat. Snarare klassiskt men närgånget. Vad sade jag nu igen? Ibland var jag på väg att ge upp, men...
Slut. Det var nog dags. ”Homeland” kommer kanske att saknas, men valde ändå att sätta punkt. Med ett halvöppet slut där vi själva får fylla i resten.
