Gudomligt sprakande start på ”Good Omens”
[ 2019-07-20 , Johan Lindahl]
Så fick vi svaret på det till slut. Liksom en dator efter årtusenden räknade ut att livets mening är '42' i ”Liftarens guide till galaxen”, avslöjar nu Gud själv hur gammal jorden är. Det sker redan under de allra första minuterna av ”Good Omens” där Skaparen, spelad av Frances McDormand (vem annars?) som hörs men inte syns, bekräftar att irländske biskopen James Usshers uträkning från 1600-talet att jordens födelse kan dateras till år 4004 före Kristus faktiskt är det klart närmaste någon kommit det korrekta svaret. Bara en sådan sak. Allmänbildning är aldrig fel.
”Good Omens” har väckt ont blod på sina håll och det är klart att kombinationen av änglar och demoner - som samarbetar! - kan orsaka just det. Någon organisation krävde att serien skulle stoppas omgående, i ett brev riktat till Netflix och inte till Amazon som i själva verket är skyldiga till dess tillkomst. Jo förresten, just nu testar jag tjänsten Amazon Prime Video för att se vad det ger. De har trots allt en del originalproduktioner som inte finns på andra ställen. Och med all buzz omkring just den här fantasy/sci-fi-komedin är det väl något av det man måste ge sig på först. David Tennant och Michael Sheen spelar demon respektive ängel som varit stationerade på jorden sedan människans första stapplande steg ut ur lustgården. De har olika arbetsgivare men något slags respekt för varandra, en kollegial förståelse för sina respektive roller. Och båda verkar ha funnit sig väl tillrätta här. Synd då att rykten om Harmageddon och dess undergång nu kommer från vanligtvis välunderrättade källor. Antikrist ska levereras i babyform genom ett litet elegant bortbytingsschema från den mörka sidan, med hjälp av nunnor - ja - i den ondes tjänst. Vad kan gå fel? Eller rätt? Och vad är rätt och fel i sammanhanget? Båda sidor ser fram emot slutstriden, men de här två tjänstemännen på golvet är inte lika säkra. Så de utarbetar sin egen agenda.
Neil Gaiman och framlidne Terry Pratchett skrev romanen 1990 och liksom i ”American Gods”, också byggd på Gaiman-grund så är det här flärdfullt, färgsprakande och med fler framstormande existentiella frågeställningar än vad man rimligtvis hinner smälta i hastigheten. Någonstans inflikar McDormand, alltså Gud, att det största problemet med folk egentligen inte handlar om godhet eller ondska, utan om att folk är folk. Jag har ett bestämt minne av att en missionärska i min bekantskapskrets levererade en liknande devis för flera år sedan; ’det blir alltid problem när man har med folk att göra’.
Om det här leder fram till något tillfredsställande för all tänkbar publik? Det är i alla fall underhållande under åtminstone den första timmen. Intrigen bara spränger ut ur grindarna och drar iväg ut på banan utan omsvep. Tennant och Sheen ser ut att ha kul själva. Det är ju ett mått på deras meritlistor att det är svårt att gissa i förväg vem som spelar vilken roll. Och de kunde säkert ha bytt med varandra utan problem. Om jorden verkligen går under innan serien är slut? Den som lever får se.
