Good Omens (2019)
Fantasifull fars om världens undergång och vänskap över gränserna
Planeringen för apokalypsen har pågått under en längre tid. I princip några tusen år. Någon dag ska det smälla. Gud och hennes motpol har genom sina respektive ombud och medarbetare bokat in tid och plats och rätt personer har planterats på rätt ställen. Eller inte riktigt. Antikrist har till att börja med inte fötts in i rätt familj. Bortbytingsscheman går inte alltid som planerat. Mitt i denna eviga kamp mellan ont och gott, eller hur nu detta definieras i den här seriens mytologi, så har en ängel och en demon upprätthållit en regelvidrig men ömsesidigt fruktbar relation. Vänner, det kan de ju inte riktigt vara. Ändå liknar det något slags motsträvig vänskap. Ett utbyte av tjänster och värdefulla tips som går tillbaka till tidernas begynnelse, åtminstone till då människosläktet tog sina första stapplande steg på jorden. De ser inte allt på samma sätt, men har ändå haft nytta av varandra när de stött ihop på olika ställen och olika sammanhang, inte minst i England. Nu har de definitivt en sak gemensamt: de vill båda skjuta upp domedagen. Men hur?
Deras respektive arbetsgivare och övriga kolleger är inställda på att slaget ska genomföras. Båda sidor är säkra på seger. Men den där lilla detaljen att unge gossen Antikrist inte växt upp där han skulle är en komplicerande faktor. Liksom att en eller annan häxa blandar sig i leken. Så ock häxjägare, mer eller mindre kompetenta. Hela världen är alltså på väg att dras in i det yttersta slaget som ska avsluta alla andra slag. De flesta människor är knappast medvetna om det, medan ett par andra är alltför medvetna och känner stark motvilja mot att allt jordeliv ska ha en ände.
Serien i sex avsnitt bygger på en bok av Neil Gaiman och framlidne Terry Pratchett (1948-2015) och är framför allt lekfull, färgstark, fartfylld och med två tilltalande prestationer i centrum av Michael Sheen som ängeln Aziraphale och David Tennant som demonen Crowley. Hur mycket ska man ta det här på allvar? Är det stötande och kan det räknas som en blasfemiskt? Njae, jag tycker att det framförallt är roligt, lite lagom respektlöst och med intressanta tankegångar mitt i kakofonin. För själva sinnesintrycken kan bli överbelastande och det går undan. I en tid när mycken underhållning fokuserar på mörker finns det något paradoxalt upplyftande och positivt i den här trandansen. Piruetter med popkulturella referenser och snabbkurs i historia.
Den teologiska och filosofiska underbyggnaden är enklast uttryckt eklektisk; en lek med idéer om existensen och gott kontra ont. Vilka krafter står egentligen mot varandra och var passar människan in i mönstret? Främst är det väl en fantasifullt utstyrd liten predikan om, just det, fred och kärlek och förståelse och… sådant. Liksom en bromance med okonventionell vänskap över barriärerna. Hur provokativ serien uppfattas beror i stort sett helt och hållet på mottagarens egna paraboler. Jag tvivlar dock på att ”Good Omens” i egen kraft kan provocera fram Harmageddon. Det finns andra fenomen i världen som vore mer troliga utlösande orsaker om det skulle inträffa den närmaste tiden.
© Johan Lindahl
2019-12-01
Originaltitel: Good Omens
Storbritannien/USA, 2019
Regi: Douglas Mackinnon
Skapare/show runner: Neil Gaiman Terry Pratchett
Med: David Tennant, Michael Sheen, Adria Arjona, Sam Taylor Buck, Jon Hamm, Jack Whitehall, Michael McKean, Miranda Richardson, Ned Dennehy, Mireille Enos, Sian Brooke, Ariyon Bakare, Gloria Obianyo, Frances McDormand
Genre: Fantasy, Komedi, Religion/filosofi, TV-serie
Svensk biopremiär: 2019-05-31
Hemmabio: 0000-00-00
Teman: Originalproduktion från Amazon
Relaterat ur russinbloggen
2019-07-20: Gudomligt sprakande start på ”Good Omens”
Ingår i följande teman
