"Dels Silver Surfer, dels en matador”: en titt på BD-utgåvan av The Shape of Water
[ 2018-07-09 , Anders Lindahl]
En tämligen traditionell Hollywood-film är mitt personliga intryck av Del Toros crowd pleaser. Lite för angelägen att behaga, lite för okreativ för att verkligen fängsla. Skönheten och odjuret goes Jeunet och Caro. Enkel och elegant. En film som med självsäkra steg och ett vinnande leende travar upp till juryn och säger ”Hej, jag är här för att hämta min Oscar”, varpå de kollar sina listor och nickar bekräftande. Det mest överraskande är de ibland ganska ’vuxna’ inslagen. Det minst imponerande är hur traditionell och beprövad den trots allt känns, med sin totala brist på gråskalor och sin allt mindre påhittiga story. Vad som än sägs i extramaterialet har vi varit ungefär precis här många gånger förut.
Men snygg är den och teman tar den upp ...
30-minutersdokumentären på BD-skivan följer den mall jag tror att vi alla börjat tröttna på lite, där skådisarna som öppningsnummer höjer regissören och hans vision till skyarna på mer eller mindre kreativa sätt (”Han är en alkemist...”). Här framgår dock också att detta är med hans och branschens mått mätt en mindre film (från Fox Searchlight, ju). Del Toro själv levererar en snygg sammanfattning i form av ”en Skönheten och Odjuret-film där odjuret aldrig förändras”. Och ”vatten och kärlek är de mest kraftfulla och formbara ämnena i universum”, typ.
Det framstår som den mytiska ”alltid velat göra”-film som filmskapare tenderar att få producera när de nått en viss framgång. Dessa filmer har inte alltid nått upp till det löftesrika i detta ("Femte elementet", någon?). Det här är mycket bättre än så, men alltså en liten besvikelse i mina ögon.
Hur som helst: roligt att höra Sally Hawkins prata brittisk engelska (jag blir alltid lika glatt förvånad av skådisars förmåga att byta dialekt, och här försiggår ju en rolig twist på det fenomenet - när karaktären bara använder teckenspråk).
När hyllningssektionen med sina nötta repliker är över ger de sig in på smink och annat mer konkret. Här får Doug Jones, från bland annat ”Pans labyrint”, mer utrymme. Instruktionerna inkluderade beskrivningen ”Du är dels Silver Surfer, dels en matador”. Extramaterialet utforskar dock till min förvåning inte alls likheterna och skillnaderna mellan vattenmannen här och Abe Sapien i Del Toro-filmade "Hellboy". Som alltså också spelades av Jones.
Art design och arbetet med att fånga tidsandan, berättande med färger, sådant är alltid intressant att höra om även när det inte är så subtilt (röda skor!). Du är förresten ursäktad om du inte noterade den där japanska målningen med vågen halvt dold på Elisas lägenhetsvägg. Mycket möda för ingenting eller ett mycket elegant påskägg, bedöm själv. Sist lite om den fina musiken, komponerad av den produktive Alexandre Desplat.
I kortare dokumentärer plockas ett par specifika scener itu och presenteras konstnären till en alternativ filmposter. Ja, det där sista var ju lite kreativt!
Avslutningsvis några nedslag från en föreläsning kring filmen inför initierad publik, en så kallad Master Class. Intressant.
