Fargo i serieversion - en kylslagen rövarhistoria som värmer
Ja, jag är lite sent ute. Men bättre nu än aldrig. En gång i tiden, alltså för knappt 20 år sedan - kan det verkligen vara så länge? - var det en film av bröderna Coen, en film som snabbt fick kritiker på knä och sedan grundlagt ett rykte som en av 1990-talets bästa. Beroende på vem man frågar, givetvis, men visst var ”Fargo” ett slags mästerverk i det mindre formatet, om ni frågar mig. 2014 kom serien, som utspelas i samma nordliga nordamerikanska vinterlandskap, men skapat nya karaktärer att agera i dem. Händelseutvecklingen tycks gång på gång referera självmedvetet till vad som tilldrog sig i filmen, men det är uttryckligen inte samma personer, eller samma story. Jo, precis som i förlagans förtexter inleds varje avsnitt med försäkringen att det här minsann är byggt på verkliga händelser och bara namnen har ändrats av hänsyn till de överlevande. Jag utgår från att det även den här gången är något som bör tas med en nypa salt.
Men efter att ha sett större delen av första säsongen på nordiska HBO, så är en rekommendation på plats. Billy Bob Thornton, Martin Freeman, Colin Hanks och inte minst Allison Tolman i de ledande rollerna tycks få ut maximalt av sina rollfigurer, i de senare fallen på ett försynt, nästan försvinnande anspråkslöst sätt medan Thornton är den ultimata manipulative psykopaten och Freeman den ständige losern som plötsligt får en lidnersk knäpp och börjar lära sig hur man lurar andra. Den andra säsongen har tydligen helt andra huvudpersoner och utspelar sig i en helt annan tid, men jag ser fram emot att fortsätta med den också.