Fahrenheit 9/11 (2004)
Glödande, gripande och satirisk
Är det här skicklig propaganda? Kan man i så fall ge det ordet en positiv laddning när vi talar om ett verk som rent formellt går under genrebestämningen "dokumentär”? Eller, är det som författaren John Berger framhåller i tidningen Guardian; "Making a strong case is not the same thing as saturating with propaganda. Fox TV does the latter; Michael Moore the former”. Om det här är en filmares motsvarighet till åklagarens sakframställan, då gör filmaren i alla fall sin plikt med liv och lust. Första timmen är det lätt att skratta ofta, den allvarliga bakgrunden till trots. Andra timmen börjar ilskan rinna till. Effekten är dubbelsidig, eller dubbeltydig.
En krönikör vars namn jag just nu glömt, det var i alla fall i tidningen Miami Herald, förklarade ganska nyligen att ilskan han upplevde när han såg ”Fahrenheit 9/11" kändes så bra att han såg om filmen ganska omgående. Sedan började han reflektera över om det är hälsosamt med vreden som väcks. Enligt en gammal envis generalisering i USA är det tydligen så att konservativa ständigt är arga medan liberaler är självgoda. Men nu är världens mäktigaste nation uppdelad i två läger som båda är så förtörnade på varandra att de inte längre kan föra ett vanligt samtal med ömsesidig respekt i behåll. Detta under en president som ville vara en "Uniter, not a divider". Sant eller inte. Bra film är ofta... arg film (jag har skrivit det förr, jag vet, och kommer kanske att bli återfallsförbrytare på området igen).
Och Michael Moores budskap går hem, i alla fall hos dem som redan är inne på samma spår och mottagliga för de obehagliga fakta han lägger fram. Jag håller inte med om allt han säger i sina filmer, böcker och TV-serier men på de avgörande punkterna framför han förvånansvärt ofta svåremotsägliga sanningar på ett underhållande sätt. Eller är det bättre att kalla det för engagerande? När det handlar om så allvarliga saker som det i grunden gör är underhållning ett belastat begrepp. "Fahrenheit 9/11" kan beskyllas för att vara en predikan för de redan frälsta. Det är lätt för de avogt inställda att peka på vad Moore utelämnar eller förenklar kring. Beskrivningen av alliansen mot Irak - "Coalition of the killing - förlåt - willing" utelämnar Storbritannien, Italien och Spanien, de tre starkaste staterna som stod bakom Bush. Men det hör väl till allmänbildningen att känna till deras regeringars inställning (trots att en kraftig majoritet av åtminstone spanjorerna var emot invasionsplanerna).
Moore väljer här en lättvindig argumentering med komiska förtecken, men det fäller inte filmen som helhet.
De snabba kasten i filmen, mellan verkligheten på slagfältet och stolta deklarationer från talarstolar avslöjar lögnens (och manipulationens) folk effektivt, samtidigt som Moores medvetna tillspetsningstaktik lyser igenom. Men han använder mediet som ett vapen mot andra med samma resurser - eller mer av dem. Filmen är rakare, mer samlad och fokuserad än ”Bowling for Columbine” som drogs med det lilla problemet att den skulle spänna över så mycket att strukturen blev lösare i kanterna. Samtidigt var den mer varierad i formen och kanske mer ögonfägnande. "Fahrenheit" är mer distinkt, har en tätare dramaturgi och en klar samordning mellan start och slut som "Bowling” saknade.
En del av de uppgifter och argument som används har Moore tidigare presenterat i bokform. Bush d y:s påstådda valfusk i Florida 2000 var exempelvis ämnet för första kapitlet i "Korkade vita män”. Och de konspiratoriska kopplingarna mellan familjerna Bush och Bin Laden har givetvis kritiserats för att vara överdrivna, men ingen har helt lyckats motbevisa dem. Bakom de konkreta teoribyggena finns dock större allmänna frågeställningar som vi länge haft anledning att vara uppmärksamma på, främst relationerna inom det så kallade militär-industriella komplexet.
Strax före den här filmvisningen råkade jag ögna igenom dagens exemplar av dagstidningen El Comercio (Ecuadors mest heltäckande) där kolumnisten Xavier Lasso påminde om att Bush kanske inte är omvärldens kandidat, men amerikanerna röstar oftast med plånboken. Eller med den egna nationella säkerheten i synfältet. Visserligen har några miljoner av dem anammat devisen ”Anybody But Bush", men inte tillräckligt många för att det är troligt att nästa president ska heta John Kerry, som säkert är bättre påläst men saknar karisma.
Oavsett om Moore lyckas påverka presidentvalet får filmen ett värde som tidsbild. Han nämner George Orwells teorier om hierarkins behov av ett evigt krig för att hålla kontrollen. Bushs vänkrets av bemedlade, välmående vita medborgare (och så några saudier, då) ställs mot afroamerikaner och arbetarklassen som slåss i fjärran land för att uppehålla systemet. Läs gärna vidare i en intervju med Moore från tidskriften Rolling Stone (åtminstone upplagan för norra Sydamerika, men troligen i originalform också) där han hävdar att "fruktan leder till rasism". I samma nummer finns övrigt ett reportage om hur nyhetsrapporteringen från Irak egentligen går till. USA-murvlar intervjuar sällan irakier utan mest militärer från det egna landet. I "Fahrenheit 9/11” visas bilder på både dödade och svårt sårade irakier, liksom på soldater som kommit hem därifrån nervskadade eller amputerade samtidigt som krigsveteraner sägs ha fått sämre och sämre ekonomiska villkor under Bush.
Jag hade höga förväntningar på filmen. De kanske inte överträffades, men de infriades i stort sett. Moores tendenser till showmanship är nedtonade, han syns mindre ofta i bild och är mer behärskad än förut. Men ändå argare än någonsin. Han och Mel Gibson har kanske inte så många förenande egenskaper, men de har var för sig svarat för årets hittills mest omdiskuterade filmer. Och fullt möjligt de två bästa.
George W. Bush stal valet för fyra år sedan. Han umgicks länge med tvivelaktiga affärskontakter. Hans regering utnyttjade terrordåden 11 september 2001 och rädslan därefter för att kunna driva igenom totalitära lagändringar som redan låg och väntade i byrålådan. De lurade folket in i ett krig mot fel fiende. Det är slutsatserna i koncentrat av "Fahrenheit 9/11”. Karaktärsmord eller skarp sakframställan av en idog blodhund på jakt efter rättvisan? Vi är alla i juryn även om vi inte har rösträtt i november.
Det här är ingen allsidig dokumentär utan mer av en pamflett i Jonathan Swifts anda. Glödande, gripande och satirisk samtidigt, trots några uppenbara luckor. Kunde han exempelvis inte gått in lite mer på relationen mellan Bush och Tony Blair? Men dokumentärformen kan alltför lätt misstas för att stå för objektiva sanningar. Det har den aldrig gjort. Moore är subjektiv och stolt över det.
© Johan Lindahl
2004-09-29
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Michael Moore lyckades inte riktigt vända valet, men "Fahrenheit 9/11" är sevärd ändå.
Originaltitel: Fahrenheit 9/11
USA, 2004
Regi: Michael Moore
Genre: Dokumentär, Politik
Svensk biopremiär: 2004-08-27
Teman: 11:e september och därefter
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
Relaterat ur russinbloggen
2003-03-31: Moore on Bush
2004-05-06: Michael Moore stoppas av Disney
2004-05-24: Det blev en guldpalm i alla fall
2004-06-03: USA får se Fahrenheit
2010-12-28: Krig är pengar
Ingår i följande teman
