Fahrenheit 9/11 (2004)

"Someone else for president!"

Nu förstår jag äntligen varifrån grodorna i "Magnolia" kommer. De har färdats dit genom en tidsreva efter att ha hoppat ur munnen på George W Bush.

Det är väldigt olika bud om Bush nu. I senaste Time Magazine fokuseras, om än inte i enbart positiva ordalag, på hans envetenhet. Samma gäller förstås för det mesta som nyss trumpetats ut under republikanernas sammankomst i New York, parat med en kampanj mot Kerry där faktiska eller synbara inkonsekvenser ältas i det oändliga. När Bush bestämt sig så har han bestämt sig, liksom, vilket projicerar bilden av en stark ledare. Det attraktiva i den idén kan nog inte överskattas för en stor del av väljarkåren (vilken enligt allt fler numera borde inkludera hela världen).

Moore fokuserar, föga överraskande, på andra aspekter, i en film som bara har konkurrens av "The Passion of the Christ" i tävlingen "mest omdiskuterad innan premiären". Även efter premiären har ju många yttrat sig i starka ordalag om filmen utan att ha bemödat sig med att se den, vilket vittnar om att Moore är nästan lika bra på att polarisera folk som Bush själv.

Det här är förstås inte ett porträtt av en person i den traditionella bemärkelsen. Det är en film där Moore envetet och på alla sätt han kan säger samma sak som en väldigt festlig bildekal jag hörde talas om: "Someone Else For President!"

I "Fahrenheit 9/11" ser vi lill-Bush från hans sämsta sida. Fåraktigt flabbande, misstänkt självsäkert förutspående att han kommer vinna i Florida, snubblandes över orden på sitt oefterhärmliga sätt och leendes det där besynnerliga, nästan efterblivna leendet så fort han avslutat en viktig fras. Med material som man häpnar över att han kommit över bygger Moore sekvenser av ögonblick som aldrig var ämnade för allmän visning, såsom sekunderna innan sändning, och hela kabinettet agerar ibland pricktavlor. Paul Wolfowitz slickandes på sin kam är ett fantastiskt elakt bildval.

Från det omdiskuterade presidentvalet via Bushs tafatta första steg i Vita huset söker sig Moore efter hand in på vad han menar är Bushs värsta brott; kriget i Irak. Men Moore går längre än så. Vad som vissa utan tvekan skulle kalla konspirationsteorier passerar förbi i den procession av skäl som Michael Moore radar upp till att Bush och hans anhang till alla pris måste bort från Vita huset. Det finns ett litet problem med presentationen av de mer graverande anklagelserna, måste medges. Har man läst Moores dräpande böcker, eller de källor han flitigast öser ur, kommer dessa moment som en upprepning av vad man redan hört, men om man däremot för första gången hör talas om de samband som målas upp är nog istället tvivlet nära till hands. Filmen, till skillnad från böckerna, saknar ju också fotnoter. För faktabackupen rekommenderas istället www.michaelmoore.com

Det är medvetet ensidigt både i utförande och val av motiv. Talande nog sägs inte ett ord om de demokratiska presidentpostsaspiranter som varit aktuella under filmens skapande. Inte ens Tony Blair, Bushs närmaste vän i det hittills ganska katastrofala projekt som kallades "Iraks frigörelse" syns till, förutom i en kort Bonanza-parodi.

Moore, som gärna showar och attackerar ett problem med gimmicks, håller sig i bakgrunden nästan hela tiden. Han agererar huvudsakligen berättarröst i filmen, vilket ger en personlig prägel åt det hela utan att det blir Moores cirkus. Det är andra som får klaga på Bush i bild, vare sig det rör sig om journalister, amerikanska soldater och soldatmödrar, civila irakier som just bombats eller Richard Clarke.

Det är kanske inte världens mest sammanhållna film. Musikvalet går från suggestivt till komiskt. Vissa påståenden presenteras rakt på, vissa med komisk hjälp av gamla klipp från tv-serier. Moore har mycket på hjärtat och tar som vanligt ett eller två sidospår för mycket. Men fokuset återgår envist till filmens kärna; det faktum att amerikanska soldater - vilka Moore har stor respekt för - skickas ut i vad han menar är rena rama onödan, till att dö eller döda fattiga människor som inte utgör något hot mot USA. Det är en tes som drivs med kraft och känsla och inte minst med en smittande ilska. Komiken, hans främsta signum, står faktiskt tillbaka en hel del mot slutet när vi följer en mor som är stolt och glad över att ha en son i armén - tills det oundvikliga händer.

Journalistiskt gräver Moore inte fram så mycket nytt, men hans "inbäddade" reportrar som han lyckades få med under invasionen ger oss huvudsakligen oroande porträtt av de soldater som ska ge Irak frihet och demokrati. Moore väljer också att visa bilder som omsorgsfullt städats bort från amerikanska media. Han för en kamp mot media, med medias medel, och säger ju ofta att han gärna skulle se att amerikanska tidingar och nyhetskanaler verkligen gjorde sitt jobb. Tills det sker kan jag inte se något att invända mot att någon visar upp krigets osminkade, sönderbrända ansikte. Det är inte sensationalism, det är inte en provokation i någon barnslig bemärkelse, utan helt vanlig och viktig sanning. I ett land där många nöjer sig med nyhetsrapporteringen från Fox är det ingen tvekan om att jobbet behöver göras.

"Fahrenheit 9/11" är en film som jag, efter alla förhandsskriverier och exempel på Moores retorik, trodde mig känna innan jag sett den. Men "Fahrenheit" anfaller känslorna ur vinklar jag inte väntat mig och även scener jag i förväg hört talas om lyckas nå djupare och faktiskt beröra.

Jag hyllar inte bara Moores mod och envishet utan också en film som bitvis är gjord med ett roligt raffinemang, bitvis med ett gripande engagemang och bitvis med en konstnärlighet få dokumentärer ens försöker sig på. Är det en film som kan förändra utgången i det kommande presidentvalet? Inte vet jag. Jag vet inte ens om Kerry är så oerhört mycket bättre - men det verkar ju så. Han kan i alla fall uttala hela meningar och betraktar inte ogenomtänkta beslut som en dygd. Säkert är i alla fall att det här är en levande, engagerande och personlig film som definitivt ska ha fyra fina russin.

FOTNOT
Har ni hört Homer Simpson rätta Lisa angående uttalet av "nuclear".
"Nu-ke-lar"...
Hon kanske inte lät sig övertygas, men GW Bush verkar ha lyssnat och lärt.

© Anders Lindahl
2004-09-04

---

Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>

Originaltitel: Fahrenheit 9/11
USA, 2004
Regi: Michael Moore

Genre: Dokumentär, Politik
Svensk biopremiär: 2004-08-27
Teman: 11:e september och därefter

Det finns 2 recensioner. Läs mer >>

Relaterat ur russinbloggen
2003-03-31: Moore on Bush
2004-05-06: Michael Moore stoppas av Disney
2004-05-24: Det blev en guldpalm i alla fall
2004-06-03: USA får se Fahrenheit
2010-12-28: Krig är pengar

Ingår i följande teman

Sök