Day After Tomorrow (2004)
Ny istid skapar omvända roller
Har jag någonsin avslöjat en inneboende svaghet för filmer om jordens undergång? Sommarspektaklen anno 2004 är i alla fall på ingång, de mindre subtila men förväntade publikdragarna som är obligatoriska under de varmare månaderna, snart sagt världen över. Är det en medveten ironi från Roland Emmerich att hans bidrag till filmfrossan just då handlar om en rejäl global nedkylning?
Någonstans närde jag en förhoppning om att han skulle överträffa sig själv och åstadkomma något riktigt gripande utifrån ett hot som är värt att ta på allvar om man får tro den nästan samlade vetenskapen. Nu får jag nöja mig med att han visar sig från sin bättre sida, även om han är för feg för att dra saker till sin spets. Det är väl det där med det eftertraktade undvikandet av 15-årsgräns som spökar.
Filmen utgår i alla fall från premissen att Golfströmmen vänder på grund av växthuseffekten och lämnar stora delar av norra halvklotet åt sitt öde. Jo, den synbart paradoxala teorin har jag hört förr. Det vill säga att global uppvärmning i förlängningen leder till, eller åtminstone påskyndar en ny istid. Här är det forskaren Jack Hall (Dennis Quaid) som framför sina farhågor om det förestående hotet, utan att världens ledare tar honom på allvar. Men katastrofen kommer snabbare än någon trott, inklusive budbäraren. Vi ser brottstycken av föraningarna, som när Japan drabbas av gigantiska hagel från himlen, i en kort scen som närmast för tankarna till inledningen av "Armageddon", där fragment från asteroiden slår ner i New York.
Föraningar får också Jacks flygrädde son Sam (Jake Gyllenhaal), på väg till just New York för en frågesport mellan de fina skolorna i landet. När planet passerar genom ett oväder uppstår en diskussion om sannolikheten för att störta på grund av turbulens. Inte så hög, enligt Sams självutnämnt rekordnördige klasskamrat. Men det beror ju på graden av luftrörelser, som det visar sig när hela klimatsystemet rubbas. Sa jag att Emmerich inte drar saker till sin spets? OK, det gäller inte själva väderspänningarna eller hur effektfullt de framställs med datorernas hjälp. Ta "Twister" och "Den perfekta stormen" och multiplicera naturkrafterna som iscensätts. Att lägga så mycket av krutet så tidigt som man gör här, skulle kunna vara ett dramaturgiskt problem, men Emmerich gör sitt bästa för att hålla ångan (fel uttryck, möjligen) uppe även under den andra timmen, då det mesta fokuseras på familjen Hall och dess kamp för återförening.
Och hur mycket filmen engagerar handlar till hollywoodskt väl tilltagen del om hur mycket sympati herr, fru och son Hall väcker. Liksom Sams spaningsobjekt Laura, orsaken till att han följde med till New York överhuvudtaget. Men Ian Holms medverkan räddar också en hel del. Han ingår i det skotska forskarlag som tidigast inser sanningen i den amerikanske vännens mardrömsscenario. Med andra ord motsatsen till USA:s vicepresident, som i det längsta slår ifrån sig varningarna och vägrar varsko sin vapendragare eller genomföra katastrofplaner. Och här börjar det bli intressant rent ideologiskt, för nedisningen leder till omvända roller i världshierarkin. USA och Skottland får representera den hårdast drabbade delen av jorden och när, som det sägs i förbigående "hela Europa ligger under fem meter snö” är de tidigare dominanterna hänvisade till välviljan i Syd.
När flyktingarna väller över gränsen mellan USA och Mexiko - norrifrån - väcker det tydligt gensvar hos en latinamerikansk publik. Och största skrattet i salongen här i Quito kommer när de mexikanska myndigheterna går med på att släppa in alla olyckliga först efter att USA:s president lovat efterskänka de latinamerikanska ländernas samlade statsskuld. Här finns för övrigt en tydlig referens till den här delen av Sydamerika (där jag och frun antagligen får söka politisk asyl om profetiorna slår in) i samband med frågesporten i filmens början. Svaret på den enda fråga vi får ta del av är inkahövdingen Atahualpa - vilket våra hjältar kommer ihåg sekunden före gonggongen.
Dialogen är annars väldigt precis - allt som sägs ska föra handlingen framåt och de vetenskapliga aspekterna utvecklas tillräckligt för att vi ska bli imponerade över ambitionsnivån men inte hinna somna av intellektuell utmattning. Och skämten som ska lätta upp stämningen handlar om allt från fotboll till tyska tänkare. Ställda inför situationens allvar skålas det i ett sammanhang för i tur ordning England, mänskligheten i stort och Manchester United. Och när de förskansade i ett bibliotek avgör vilka böcker som kan brännas för att hålla värmen och vilka som är värda att bevaras, hävdas att...
- Nietzsche var en manschauvinist som var kär i sin syster.
Det sista kände jag faktiskt inte till. Gutenbergs bibel räddas i alla händelser undan lågorna - av en uttalad ateist.
Dennis Quaid har med åren blivit mer väderbiten och kan passera som klimatforskare med viss trovärdighet. Nu talar vi om typen som prioriterar fältstudier och ständigt sätter sig i livshotande lägen. Jack Hall är för naturvetenskapen något i stil med vad Indiana Jones är för arkeologin. Eller, för att jämföra med Emmerichs genombrott i hela-världen-hotas-genren, "Independence day"; som Jeff Goldblums och Will Smiths rollfigurer i en person.
Emmerichs förkärlek för att låta New York råka ut för allsköns otyg är redan noterad av många. Här gör han bildmässigt en poäng av att framhålla en frostig frihetsgudinna, bland annat. Om den här uttalade civilisationskritiken är en förvarning om fler fördjupningar i framtiden...? Tja, redan i den som helhet misslyckade "Godzilla" fanns embryon till det, med kommentarer om franska kärnvapenprov och dess biverkningar. Här blir den predikande tonen i slutskedet så övertydlig att den är lätt att le åt, men jag tycker ändå att syftet är vällovligt. I en film som faktiskt, på ett så där lättvindigt sätt som kritiker skola såga om de hava skam i kroppen, lyckas värma livsandarna.
© Johan Lindahl
2004-06-04
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: The Day After Tomorrow
USA, 2004
Regi: Roland Emmerich
Med: Dennis Quaid, Jake Gyllenhaal, Emmy Rossum, Sela Ward, Arjay Smith, Tamlyn Tomita, Austin Nichols
Genre: Action, Sci-fi, Thriller
Svensk biopremiär: 2004-05-27
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
Relaterat ur russinbloggen
2009-01-02: It's the end of the world as we know it...
