Suspiria (1977)
Viskningar och skrik
Unga amerikanskan Suzy har ingen anledning att känna sig välkommen när hon anländer till Tyskland för att studera balett. En regnstorm slår klorna i staden så fort hon lämnar flygplatsen, det är nästan omöjligt att få en taxi och väl framme vid skolan möts hon först av en rädd flicka som springer förbi henne ut i natten och sedan av en avvisande röst i snabbtelefonen som ber henne fara och flyga.
Nästa dag blir hon både insläppt och välkomnad av de damer som styr över skolan, men flickan hon såg visar sig ha blivit mördad. Detta har vi tittare redan åsett, i en blodig och extravagant scen som är lika symptomatisk för filmen som för Argentos skapande i allmänhet. Att manuset nästan känns lite enfaldigt hör också till Darios karaktäristika. "Suspiria" är Argento i hans konstiga esse, och hör till ska-se-filmerna för skräckfantaster världen över.
Argento gjorde sig ett namn med så kallade "Giallo"-filmer, döpta efter färgen (gul) på de böcker som stod som inspiration. Dessa filmer var mer att betrakta som normala thrillers och även om de visade potentialen hos Dario så var det väl först när han i "Suspiria" tog sig an mer övernaturliga teman som hans talanger kom bäst till användning.
Storyn ska vi inte tala alltför mycket om. Det var aldrig meningen. Filmen är som en ond saga, i betydligt högre grad än de flesta filmer som brukar beskrivas med denna uttjatade fras. Mycket av det som händer får aldrig någon riktigt förklaring eller uppföljning, och mycket av det som sägs rent ut är svårt att ta på allvar. Eller skulle ha varit det, om det inte varit så konsekvent och egensinnigt berättat.
Som i så många Argento-filmer ackompanjeras bilderna av musik från Goblin, ett progressivt kvasirockband som även arbetat med George A. Romero. Utöver deras viskiga, twistade och riktigt inspirerade ljudmatta så lyfts "Suspiria" till helt andra höjder och nejder än vad som kunde ha varit fallet av färgerna och fotot. Det spel med färger som hyllats alltsedan premiären har man ingen riktig möjlighet att uppskatta om man råkar se en av de pan-skannade, blaskiga VHS-versioner som finns i handeln, men med en schysst DVD-utgåva i spelaren så är skillnaden total. Nu framgår det att oavsett om man blir rädd eller inte så är "Suspiria" ett konstverk, med sina vinklar, åkningar, miljöer och just sina fantastiska färger. För att få sina klara kontraster mellan rött, grönt och blått, där någon av grundfärgerna ibland plockas bort helt, filmades "Suspiria" på riktig treremsors technicolor-film - sådan som användes när Errol Flynn spelade Robin Hood. Resultatet är supercoolt. "Suspiria" ser så unik ut att den nästan blir sin egen värld.
Men visst kan man bli rädd också. Suzy, med sitt förnuftiga beteende och sin önskan att bete sig schysst mot sina medstudenter och andra, kan man utan problem sympatisera med så när hennes vistelse i Tyskland blir ständigt konstigare och otäckare och människor omkring henne möter märkliga och grymma öden finns det alla chanser att bli härligt illa berörd, bara man inte envisas med att leta efter total realism eller den sortens smarthet som är alltför förekommande i modern skräck.
Här finns scener som faktiskt fortfarande känns lika unika som effektiva i skräckgenren. Pianisten och ledarhunden på det nattliga torget, en hög med ihoprullade stålvajrar som ligger på helt fel ställe, ett riktigt äckligt maskregn och så vidare. Argento håller gärna på skräckeffekterna och låter tittaren bli alltmer olustig i sin vetskap om att det snart kommer hända något men när det väl smäller klipper han inte snabbt bort ifrån blodet, utan dröjer kvar med skruvad förtjusning på hemskheterna. Ibland med nästan fånig effekt, ibland med precis önskad verkan.
Så känn er varnade. Om ni tänker se "Suspiria" för de vackra färgerna allena får ni vara beredda på att blunda rätt ofta. För connaissören av fortfarande frän retroskräck är det däremot fest nästan hela tiden.
Trivia: I en liten men viktig roll syns en ung Udo Kier.
Trivia 2: I 80-talsrullen Creepers (å.k.s. "Phenomena") återbesöker Argento många av "Suspirias" teman, men frånsett saker som att en blott femtonårig Jennifer Connelly där gör sin första stora roll och är kompis med insekter så saknar den filmen i stort sett allt som gör "Suspiria" sevärd, inte minst konsekvensen.
Trivia 3: "Suspiria" ingår i vad som många fortfarande hoppas ska fullbordas till en slags tematisk trilogi om De Tre Mödrarna, där "Inferno" ses som del två.
© Anders Lindahl
2003-12-16
DVD / Blu-ray
Anchor Bay har en fin dubbeldiscutgåva av "Suspiria", där materialet är relativt lätt att lista. Hela disc 2 ägnas nämligen åt en gammal och ganska intressant dokumentär om Argento. På skivan med filmen (i widescreen och utmärkt bildkvalitet) hittar man också trailers, TV spots mm, men inget kommentarsspår. Å andra sidan hade nog ett sådant spår ha behövt textas - hans engelska är inte av den tydligaste sorten.Med skivan följer också en bunt tjusiga vykort och ett häfte med en intervju med huvudrollsinnehaverskan Jessica Harper.
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: Suspiria
Italien, 1977
Regi: Dario Argento
Med: Jessica Harper, Stefania Casini, Flavio Bucci, Miguel Bosé, Barbara Magnolfi, Susanna Javicoli m.fl.
Genre: Fantasy, Skräck
Relaterat: Mother of Tears (2007)
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
