Mother of Tears (2007)

My friend Dario

Vidrigheter?
Check
Engelsk dialog, ibland framförd av italienska skådespelare som inte kan prata engelska?
Check
Asia Argento i huvudrollen, ibland halvnaken?
Check!!

Visst är det gamle galningen Dario Argento som är tillbaka och nu fullbordar sin trilogi om de tre mödrarna. De tre onda häxorna. De tre med de skönklingande latinska och italienska namnen.

Skuggornas moder (Mater Tenebrarum) presenterades i "Inferno", men ännu mer känd är Suckarnas moder (Mater Suspiriorum), som vi stiftade bekantskap med i slutet av "Suspiria" och vars öde vi får veta lite mer om här. Snyggast och ondast var dock Tårarnas moder, lär vi också i den av många ivrigt emotsedda tredje delen, vars mottagandet varit minst sagt blandat även med Argento-mått mätt.

Tårarnas moder väcks till liv ur sin slummer under marken när en gravplats ska flyttas och några statyetter och en kort tunika med konstig text på grävs upp ur marken. Det dröjer inte länge förrän Sarah Mandys kollega på muséeet i Rom har fått sätta livet till under märkliga och väldigt brutala former och hon själv inlett en märklig resa mot både fasa och insikt.

För Sarah (Asia Argento, förstås) är inte som alla andra, får hon veta. Det är nästan lite Harry Potter-stuk på hennes bakgrundshistoria och oanade kunskaper, som väldigt snabbt kommer till användning. Åldrade män (bland annat Udo Kier) och märkliga kvinnor förklarar saker medans hon flyr från ständigt nya faror och bevittnar ständigt nya dödsfall. Hennes kille, musiechefen Michael, (klart acceptabelt spelad i sammanhanget av Adam James) får sin son kidnappad. Själv blir hon jagad av en elak japanska och en polis som kommer och går i handlingen innan man förstår ifall han har något alls där att göra.

Samtidigt drabbas Italien av en vålds- och vansinnesvåg när Mater Lachrymarum (spelad av israeliska ex-modellen Moran Atias), nu iklädd endast tunikan som förlänar henne magiska krafter och den 80-talistiska mjukporrsexighet som varje tusenårig häxa med självrespekt strävar efter, påverkar invånarna till det, milt uttryckt, sämre och planerar för ett "Roms andra fall". De småhäxor som strömmar till platsen för att fira känns igen på att de sminkar sig dåligt och även i största allmänhet beter sig som skrikiga fjortisar.

Det är ett riktigt familjeprojekt, för övrigt. Asia spelar alltså huvudrollen och hennes mor Daria Nicolodi, som var med och skrev manus till "Suspiria" och agerat i andra Argento-klassiker, har en viktig roll som tyvärr föranleder taffliga visuella effekter. Regissören själv i ungt format syns i filmen i ett foto som dottern tårögt tittar på.

Så till hemskhetsgraden, då. Det ska ganska mycket till för att man inte ska uppfatta en del scener som vidriga. Argento kan fortfarande chocka, delvis genom känslan av att han inte har fått regelboken eller helt enkelt inte förstått den. Visst Dario, vill man säga; publiken tål att se inälvor viras runt halsen på det nyss uppsprättade offret och en köttyxa i ansiktet får man väl räkna med i sådana här sammanhang. Men har du inte hört att man inte lite lättvindigt, bara för chockverkan, får [infoga provokativ hemskhet här].

Därmed inte sagt att man nödvändigtvis blir rädd. I sina tvära kast mellan inspirerat och fumligt, i den ofta skriande bristen på logik och karaktärernas ibland idiotiska beteende förser han de tittare som önskar det med en nödutgång i form av "det här är verkligen skräp, så det finns ingen anledning att bry sig om vare sig offren eller handlingen". De tittare som önskar det, alltså. Sedan finns det tittare som jag och många andra som placerat Argento nästan i ett helt eget fack, där han har mandat att göra lite som han vill.

För mitt i allt det tafatta och krängande som inte minst hans senare filmer lider av hittar man också små guldkorn, en del blodiga, andra nästan vackra. Argento är duktig på att hitta våldet som verkligen får dig att kisa i avsmak, men är också skicklig på det kusliga, när han idds. Och strax innan han griper till våld är han nästan som bäst, i sitt tålamod att iscensätta långa laddade tagningar i märkliga miljöer. Han hivar också glatt in massvis med idéer, en del nötta en del nya (som den där avskyvärda lilla apan) och blandar och ger i musikväg med vilt skiftande effekt. Kompositör här är förresten Claudio Simonetti, före detta keyboardist i bandet Goblin som stått för musiken till många Argento-klassiker.

Tråkigt är det nästan aldrig, men riktigt bra är det aldrig långa stunder. I en lång tagning där Sarah nedstiger i underjorden till stämningsfull musik är han som bäst. I scenerna där hennes döda mor ständigt dyker upp och ska hjälpa eller förklara är han som sämst. Betyget? En trea, förstås. En Argento-trea.

© Anders Lindahl
2010-01-27

---

Tack till Noble Entertainment för recensionskopia

Originaltitel: La Terza Madre
Italien / USA, 2007
Regi: Dario Argento
Med: Asia Argento, Cristian Solimeno, Daria Nicolodi, Adam James, Udo Kier, Moran Atias, m.fl

Genre: Skräck
Hemmabio: 2009-12-02

Relaterat: Suspiria (1977)

Sök