Lovecraft Country (2020)

Vad är det som händer?! Och var är Lovecraft?

Vad handlar HBO:s senaste snackis om? Väldigt mycket, inser man redan under första avsnittets många mood swings och överraskningar, men till väldigt stor del om att vara svart i femtiotalets USA. Ett logiskt tema med Jordan ”Get Out” Peele bland producenterna. Och J.J. Abrams producerade ju nyss ”Overlord”, en krigsskräckis med vissa intressanta paralleller till det här genreböjande vågspelet. Annars är det relativt okända Misha Green som skapat och skrivit serien, med utgångspunkt från en bok av Matt Ruff.

George Freeman (Vance) skriver reseböcker för svarta. Specifikt böcker om hur man kan semestra säkert, utan att bli utslängd, trakasserad eller ännu värre. Tillsammans med brorsonen Atticus (Majors), biffig men bildad och nyss hemkommen från Koreakriget, ger han sig av för att hitta sin bror Montrose (Williams) i staden Ardham (sic). Han har fått ett brev, se. Med på resan följer också Letitia (Smollett) – ung, politiskt engagerad och frigjord. De är en respektingivande trio som vet sitt värde, men också är väl medvetna om hur vita anser sig ha rätt att behandla dem. Vid ett tillfälle blir de bokstavligen jagade av beväpnade rednecks i bil. Här händer också oförklarliga saker. Såsom en mystisk bil som dyker upp vid helt rätt tillfälle. Slutet på första avsnittet etablerar tydligt att allt är möjligt här, med en twist i samma skola och slabbighetsgrad som ”From Dusk till Dawn”.

Väl i Ardham staplas mysterierna på varandra. Monstermöten som avbryts med visselpipa och som bara Atticus kommer ihåg efteråt. Ett fantastiskt gods ute i skogen där de välkomnas luxuöst och på något sätt också känns som fångar. En väldigt vit släkt som ägt herrgården sedan dess grundare var slavägare (”men väldigt snäll mot arbetarna”). En hemlig orden. Lönndörrar. En liten by med ett märkligt torn. Och på något sätt hör Atticus hemma här. Men var är farsan?

Får de ihop det? Blir det ett universum som man inte bara höjer på ögonbrynen och emellanåt kisar äcklat åt? Och kommer de i närheten av legendariske skräckförfattaren Howard Phillips Lovecraft, som i 1900-talets början i form av långa och korta noveller skapade sitt eget New England med gott ensliga kryptor och glimtar av hotfulla väsen med outtalbara namn. Berättelser som inte i första hand handlade om rytande monster och blodspillan utan om vittnesmål från psykiskt sargade stackare som just bevittnat en liten skymt av en fruktansvärd sanning, om hus med ’onaturliga vinklar’ och om andra dimensioner - allt berättat i vackert vindlande meningar med gott om stämning. Jag berättar direkt att nej, just Lovecraft-biten är de faktiskt inte så intresserade av. Här finns till exempel väldigt lite av den där tryckande, olustiga känslan av att något stort hot nalkas. Det är oftast bokstavligt och förklarande och väldigt sällan mystiskt. Och samtidigt ständigt överraskande på ett sätt det bara kan bli när alla idéer får plats. Vilket jag säger med blandade känslor. I härliga galenskaper som ”Phineas och Ferb” är den attityden en styrka, i rysarserier leder den oftast bara till blodigt potpurri.

Det är ändå rätt intressant i början, extremt händelserikt och ibland tungt. Politiskt färgade dikter vävs in i flera av de mest konstnärligt ambitiösa och lyckade scenerna. Och undan går det. Redan efter två avsnitt är en plats som hade kunnat agera bas för en hel serie fullständigt demolerad, vilket styr handlingen tillbaks till stan, och till avsnitt i ”The Shinings” och ”Evil Deads” fotspår, fast givetvis med rastemat som en viktig faktor. Samtidigt byggs pusslet från seriens början vidare och en överlevare därifrån nästlar sig allt djupare in i handlingen.

Ja, det finns en löpande sådan, med mysterier och hemliga valv och släktband och magi och skräck … Men vad är det för stämning de vill sätta? Det skiftar. Småkomiska scener med småkomisk musik, bombastiska groteskerier, vardagsscener till relativt välfungerande rapmusik och skattjakt med magiska och mekaniska fällor. Och sexscener som ibland känns lika irrelevanta som vågade. Och givetvis är Michael K Williams karaktär gay, knappast problemfritt på 50-talet. Runt mitten kommer en av de galnaste twistarna, aviserad av löftet ”jag kan förändra ditt liv” och med transformationsscener som går utanpå det mesta du sett. Och innanför. I många scener får vi samtidigt en historisk bakgrund till den högaktuella Black Lives Matter-rörelsen i form av ständiga orättvisor och ohöljd, officiellt sanktionerad rasism. Samtidigt förses inte huvudpersonerna med någon skimrande hjältegloria. De är komplexa människor som gör synnerligen diskutabla saker och kan ta grymma beslut.

Bland småsaker att störa sig på finns en förtjusning i att låta huvudpersonerna prata om skräck- och scifi-böcker, vilket länge stannar vid stämningspajande tråkmeta. Alltför ofta introduceras också något nytt, nästan slumpmässigt, som de verkar tro att de har planterat tidigare.

Ett avsnitt förlägger historien till Korea före kriget. Groteskeriet som plötsligt rasar in känns bara som stillöst effektsökeri men det är fram tills dess ett fascinerande avsnitt med något nästan unikt över sig i en ovanlig tid och miljö, med minst lika mycket koreansk som engelsk dialog och en imponerande Jamie Chung i tillfällig huvudroll. Ett avsnitt huvudsakligen ägnat åt Atticus fasters dittills bortkastade potential, är minst lika galet men betydligt positivare och ibland riktigt roligt. Här bjuds kitschig sci-fi in, en genre som dittills känt sig lite försummad i en serie där alla genrer verkar välkomna. Mot slutet ryms också tidsresor och kravet att inte påverka inte framtiden, omöjliga val och samma twist som i en här onämnd Harry Potter-bok samt scener som borde kännas oförglömliga men stannar vid slående.

Det känns som om flera manusförfattare som är i konflikt med varandra har tvingats samarbeta för att de ska bli vänner igen. Och det kanske de blev till slut (tänker på en bra scen med ett sjungande gäng i en bil) men resultatet av denna övning är väldigt splittrat. Och otroligt kluven är jag. Om det slabbiga hade bytts mot kuslighet hade ”Lovecraft Country” vunnit mycket men inte hela slaget. Det är ambitiöst men det är en soppa. Den har gott om kompetenta dramascener men de berör sällan på djupet. Den satsar hårt på skräck men skräms mycket sällan på riktigt. Det finns så många inslag av våld mot elaka vita män att det efter ett tag känns rätt tradigt. Jaha, där fick en rasse till vad han förtjänade.

Jag har aldrig sett något liknande och jag är inte säker på att jag behövde det. Efter sista avsnittet, med ett par rent löjeväckande twistar mitt i gravallvaret, är min känsla den av att klarat av en hemläxa. ”Äntligen kan man leta upp något riktigt bra.”

Vill du se en djärv HBO-produktion med ett stort inslag av svartas kamp för lika värde och rättigheter, en påkostad iscensättning av massakern i Tulsa och plats för helt galna idéer, så är fortfarande Lindelofs ”Watchmen” det självklara förstavalet.

Men vill du se Harry Potter möter "True Blood" med ett stort BLM-tema och en bunt riktigt slabbiga effekter kan du ha hittat helt rätt.

© Anders Lindahl
2020-12-19

---

Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>

Originaltitel: Lovecraft Country
USA, 2020
Regi: Daniel Sackheim Cheryl Dunye m fl
Skapare/show runner: Misha Green
Med: Jurnee Smollett, Jonathan Majors, Aunjanue Ellis, Wunmi Mosaku, Abbey Lee, Jamie Chung, Jada Harris, Michael Kenneth Williams, Jordan Patrick Smith, Jamie Neumann, Mac Brandt, Courtney B. Vance

Genre: Drama, Fantasy, Skräck, TV-serie
Hemmabio: 2021-02-22
Teman: Originalproduktion från HBO

Det finns 2 recensioner. Läs mer >>

Ingår i följande teman

Sök