Watchmen (2019)
Modigt, märkligt och, ja, Moore-igt
Att de bara vågade! Alan Moore vill ju inte se sina verk filmas över huvud taget, och här gör de förresten det där som så ofta blir så fel: ”något eget i bokens anda”.
Boken är i det här fallet, föga förvånande, ”Watchmen”, en raffinerat berättad grafisk roman om, enkelt uttryckt, ’superhjältar’ och en enormt ambitiös komplott tänkt att rädda världen. Den är närmast helig i mångas ögon och att Zach Snyder gjorde sitt livs bästa film när han gav sig på den för tio år sedan räckte ändå inte långt nog. TV-serien är däremot skapad av Damon Lindelof, som inte bara medskapade ”Lost” utan gjorde ”The Leftovers” till en av det gångna årtiondets mest spännande boktolkningar, så det finns ändå anledning att lystra och, inte minst, titta.
Och det börjar (nästan) med en typisk sån där Lindelof-scen som man läser ’fel’ från början. Polisen som hejdar en nervös bilförare och inte vill visa sitt ansikte, visst måste han representera något slags diktatur. Illvilligt maktförtryck, eller hur? Så enkelt visar det sig inte vara, när vi stiftar bekantskap med en poliskår som drastiskt tvingats ändra tillvägagångssätt efter en traumatisk natt.
Det sägs vara 2019 men det känns inte som vårt dito. Personsökare istället för mobiler. Vietnam är en amerikansk delstat. Inget internet men plötsliga regn av små bläckfiskar som smälter bort som hagel efter en stund. Och tids nog framgår det att det helt enkelt är den värld som boken lämnade efter sig, återbesökt 30 år senare. Ras är ett stort tema – som egentligen inte har någon motsvarighet i boken men känns som en naturlig del av denna fortsättning. Vit makt-terrorister hatar poliser och poliser maskerar sig för att inte vara sittande fågel. Öppningsscenerna handlar om raskravallerna i Tulsa, en högst verklig händelse 1921 när en vit pöbel brutalt anföll en välmående stadsdel befolkad av svarta.
Don Johnson ser oförskämt pigg och cool ut för sin ålder. Som polischef är han god vän med hårdingen Sister Night (till vardags tvåbarnsmamman Angela och spelad av Regina King). Hon må officiellt ha lämnat kåren efter ’Den vita natten’ men är i allra högsta grad en allierad. Hon och några andra, exempelvis Tim Blake Nelson i en huva gjord av ’reflectatine’, är lite mer spektakulärt maskerade än poliserna de samarbetar med, men här bär alla masker. Synliga såväl som mindre uppenbara.
Efter den imponerande kryptiska starten blir det generösare med bakgrund och förklaringar och snart har alla superhjältarna från boken antingen namedroppats eller visat sig personligen. Jeremy Irons är en åldrad Veidt med klonade och osvikligt lojala tjänare som lever ett hårt liv. Han har något nytt på gång. Scenen där han fiskar upp klonfoster ur en insjö och slänger tillbaka de mindre lovande examplaren som vore de abborrar är chockerande på bästa vis.
Laurie, numera i FBIs tjänst, ringer till Mars och berättar ’vitsar’ för Dr Manhattan när hon inte sätter dit maskerade hjältar av den sort hon själv en gång var. Hon skickas till Tulsa för att bli Nights nya chef. De har det gemensamt att få saker förmår rubba deras coolhet, inklusive bilar som ramlar från himlen. För Nights del kompliceras det hela av att vad som verkar vara hennes farfar, en bra bit över 100 år gammal, tar kontakt. Karaktärerna inkluderar också en biljonärska som köpt Veidts gamla företag och bygger en enorm konstruktion i närheten. ”It tells time”. Scenen där hon övertygar ett barnlöst par om att sälja sin gård till henne är briljant.
Scener, ja. Det måste nog medges att en stor del av bokens storhet är scener, som råkar hänga ihop med en väldigt intressant historia. Så jobbar tv-serien också. Till exempel i en flashback till 1985 och dagen för Veidts vidriga plan, levandegjord på ett lika kreativt som obehagligt vis där de slående bilderna från boken ramas in av en oväntad episod med en ung frikyrkokille lurad i en fälla. Givetvis visar han sig vara en redan bekant karaktär med ett minnesvärt eget avsnitt. Apropå flashbacks: när Sister Night överdoserar på någon annans minnen i tablettform (japp) skapas ett nytt sätt att servera exposition. Avsnittet är svartvitt och temat är i ännu högre grad än serien svarta och vita.
Alan Moores namn må lysa med sin frånvaro i förtexterna (däremot syns tecknaren Dave Gibbons bland producenterna) men han borde respektera det här. Det är faktiskt motiverat att prata om ”i bokens anda” i det här fallet. Det är verkligen något säreget likartat i det lågmälda allvaret, de dramatiska men udda händelserna och den svarta humorn. Och humor, bör understrykas, är bitvis ett ganska stort inslag. Inte skratta-så-man-får-ont-humor men med klar underhållningsfaktor. Här finns förstås också gott om plats för Lindelofs favoritsport: att gå ut kryptiskt och sedan leverera förklarande aha-upplevelser. Sedan blir det förstås en del fan service av den mer vanliga arten: en räd mot en rasistranch inkluderar till exempel Nattugglans flygande farkost. Visuellt ekar det av bokens svartgula färgtema. Trent Reznor och Atticus Ross förnekar sig inte; soundtracket är lika bra som man förväntar sig av dem; ömsom vemodigt stämningsfullt, ömsom drivande och energiskt med klara 80-talsvibbar - och påtagliga inslag av John Carpenter. Bildmässigt är det stilsäkert men någorlunda jordnära.
Det här är länge, precis som ”Leftovers”, allt du gillade med ”Lost” och inget av det du ogillade - inklusive att Lindelof och Abrams i genombrottsserien inte visste vad de skulle göra med alltihop. Här vet Lindelof precis vad han gör, och berättar det för dig i precis den takt han vill. Och med bara nio avsnitt betyder det att den takten ändå måste vara någorlunda hög.
De har gått all in med idéerna och trots de ofta mörka temana haft ganska roligt här. Och det är gediget underhållande med tät stämning och ett flertal scener du faktiskt aldrig sett förut. De största twistarna sparas till slutet, såsom var Dr Manhattan egentligen håller hus.
Men tyvärr känns det också som om något går förlorat på slutsträckan. Mystiken glesnar till förmån för en upptrappning mot något som känns, relativt sett, mer traditionellt. Det växlar mellan mörk komik och ambition att verkligen spela på de dramatiska strängarna. Det är inte ointressant men inte heller lika fängslande som de bästa passagerna.
Det vore inte helt rättvist att betygsätta utifrån det. Det finns alldeles för mycket brahet här. En fyra, alltså, till något tämligen unikt och väldigt ambitiöst. Med ett lite för stort inslag av Mozarts requiem. 
© Anders Lindahl2020-05-08