Joker (2019)
Some men just want to watch the world burn
Att spela Jokern på film börjar nästan bli som att få spela Hamlet på teatern. Namnkunniga skådespelare slåss om att få göra sin tolkning. En imponerande resa för en bifigur som startade sin filmiska bana i form av en stollig Cesar Romero som inte ens bemödade sig med att raka av sig mustaschen innan kameran började rulla.
”Joker” berättar ursprunget till denna figur och den gör det med en minimal budget, utan de specialeffekter som vi är vana vid i serietidningsadaptioner och med en berättarteknik och story som lutar sig tungt mot Martin Scorseses klassiker ”Taxi Driver” och ”The King of Comedy”. Att Robert De Niro är med ger ytterligare emfas och han gör i sin roll som talkshow-värden Murray Franklin en spegling av ”The King of Comedy” – fast från ett annat perspektiv.
Men stjärnan här är förstås Joaquin Phoenix som redan i filmens början är en trasig individ men som undan för undan trillar under samhällets radar ner i vansinne. Filmen är en studie i vår egen samtid (även om den utspelar sig på 70-talet). Hur samhällets cynism formar de människor som sedan kommer att utgöra de faror som vi därefter är oförmögna att hantera. Filmen ger våldsspiralen en helt logisk förklaring och när Jokern i den fantastiska sista akten blommar ut i en orgie av våld så lyckas filmen få oss i publiken att uppleva en katarsis. Den ständigt hunsade mannen får till slut sin upprättelse. Den som går igång på att prata om nutida begrepp som ”toxisk maskulinitet” hittar en hel del tuggmotstånd här, även om innehållet inte behöver ses som politiskt utan även kan betraktas som en djupdykning i hur vårt samhälle ser på psykisk ohälsa.
Det finns gott om minnesvärda scener, både scener som är snillrika exempel på ”show, don’t tell”, där Phoenix fotavtryck på marken berättar allt om vad som hänt i ett föregående möte vi aldrig fick se slutet på. Men också bombastiska scener som måhända är våldsamma men där filmen ändå påminner om Phoenix mänsklighet, som när han gör ett oväntat undantag från sin mordlystnad och hjälper en person som i valfri annan film skulle ha varit ett givet offer. Men helheten imponerar mest, med ett tajt berättande och en stadigt förhöjd nerv genom hela storyn. Ett fenomenalt ljudarbete gör också sitt till.
Man kan förstås peka på enskilda dialoger och monologer för att hävda att Jokerns motivation att bli psycho är svag, som en del filmtyckare gjort, men jag tror att det är svårt att verbalisera den typen av känslor - särskilt om karaktären själv ska göra det. Jag tycker filmen är bättre på att
visa än att rent ut säga hur saker och ting förhåller sig.
Jag tycker också om att filmen gör sin egen grej utan att luta sig för mycket mot serietidningen men ändå hålla sig inom Batmans kulturella kanon. Det hade varit lätt att slänga in en massa referenser till ”Killing Joke” och liknande Batman-verk, men detta är inte en crowdpleaser av det slaget, visst märks influenser – men de är inte in-your-face på det sättet som en tråkigare regissör skulle ha gjort gällande.
Och bortsett från att filmen kanske är lite övertydlig när det gäller att förklara vissa detaljer som kanske hade funkat bättre att överlämna åt egen tolkning så är det ingen tvekan om att det här är det bland det bättre och mest givande du kan se på bio i år. Full pott!
© Johan Hultgren2019-11-04