The King of Comedy (1983)

De Niro är riktigt pinsam

Då Martin Scorsese nuförtiden bara pressar ur sig halvintressanta rullar som ”Gangs of New York” och ”Aviator” känns det angeläget att då och då göra återbesök i hans sköna filmförflutna för att påminna sig varför han är en av de bästa, ännu levande, amerikanska regissörerna.

Förr i tiden polade Scorsese med en av dåtidens bästa skådespelare, Robert De Niro, som inte var lika tvålfager som Scorseses nuvarande sidekick Leo Di Caprio, men som fullkomligt golvade alla kritiker i mer eller mindre varje film han var med i. Något som Di Caprio inte riktigt kan ståta med. Samarbetet mellan Scorsese och De Niro har resulterat i otaliga filmklassiker och ”The King of Comedy” är definitivt den mest förbisedda och underskattade frukten av deras samarbete. En tragikomisk historia med både svärta och hjärta.

Den som strävar efter att bli ”King of Comedy” är Robert De Niros karaktär vid namn Rupert Pupkin. En tvättäkta tönt som tror sig ha både humor och sunt förnuft men som egentligen saknar varje tillstymmelse till dessa egenskaper. Att han dessutom lever i en fantasivärld och saknar ett par skruvar i huvudet är bara en bonus. Hans idol och förebild är Jerry Langford, värd i pratshowen ”The Jerry Langford Show”. En fiktiv show med talkshowlegenden Johnny Carsons ”Tonight Show” som förlaga, och där Jerry Lewis som spelar Langford också var gästvärd under 70- och 80-talet.

Ruperts mål i livet är att få vara gäst i programmet och så småningom också få ta över programledarskapet från Langford. Något som verkar omöjligt därför att han saknar både talang och erfarenhet av showbusiness. Hans höga mål och dåliga självinsikt gör också att varje välmenande råd han får om att börja på botten går honom förbi. Han vill till toppen och han ska dit nu.

Vi får frekvent se Ruperts fantasier spelas upp i korta sekvenser som är underhållande samtidigt de är som oblygt realistiska som just personliga fantasier. Många av oss skäms nog nästan för att erkänna att vi själva går runt med liknande tankar i huvudet dagarna i ända. Simpla men självtillfredställande fantasier om hur man ska ge tillbaka på plågoandarna från högstadiet eller hur man ger chefen en hurring. Det som dock skiljer Rupert från de flesta av oss är att han inte kan skilja sina fantasier från verklighet; fantiserar han om ett givande möte med Langford, som i verkligheten inte ens kommer ihåg hans namn och som aldrig skulle sätta sig i ett möte med Rupert, så har ändå mötet faktiskt ägt rum – fast i Ruperts huvud. Konsekvenserna när Rupert ställer folk till svars för saker de gjort mot honom i hans egna fantasier är inget mindre än katastrofala.

”The King of Comedy” är en smått obehaglig film – trots (eller tack vare) humorn och pinsamheterna, För humorn är så svart och många av situationerna som Rupert försätter sig i är så pinsamma att de nästan blir jobbiga att se. Mycket beroende på den realistiska approach De Niro valt till sin karaktär och vi känner igen hans dåliga sidor i både oss själva och våra medmänniskor. Hans smått rubbade världsbild och psyke är en konsekvens av de egenskaper som han uppvisar och som de flesta av oss besitter i någon mån, som till exempel självgodhet, högmod och avsaknad av självinsikt. Hans karaktär har förvisso en del stereotypa klassiska ”nörd”-drag av men De Niro vägrar konsekvent att låta Rupert bli en klyscha. Tack vare detta blir hans fall desto mer kännbart, när det slutligen slår över för hans karaktär och han helt plötsligt befinner sig vandrande på Travis Bickle-gränsen.

Ändå känner man sympati för Rupert Pupkin, även om man aldrig skulle vilja träffa honom i verkligheten. Karaktären är mycket väl uppbyggd av manusförfattaren Paul D. Zimmerman och vi förstår vad som drivit Rupert att bli som han är. Ingen människa i filmen behandlar honom med respekt, ingen kan uttala kans namn rätt och det är endast när han delar med sig av sina påhittade fantasier som folk ens lyssnar på vad han säger. Vi får följa med i Ruperts fantasi när han i direktsänd tv gifter sig med sin förälskelse från high school, och där vigseln utförs av hans gamla skolrektor som passar på att be om ursäkt för att de aldrig lade märke till Ruperts stora begåvning. Och även om fantasin må vara banal och fånig så förstår vi – och skrattet fastnar en aning i halsen.

Icke att förglömma Jerry Lewis som gör en strålande insats som Jerry Langford. Komikern som ser showbusiness som ett yrke och inte alls känner för att skoja privat. Ett borttynande privatliv till följd av galna fans och wannabees har mejslat fram en cynism som riktigt lyser ur ögonen på honom. Transformeringen av Jerry Lewis från den stolliga pajas han var känd för att vara förr i världen, till förbittrad, cynisk gubbe har få motsvarigheter. Endast Jim Carreys lysande förvandling från efterbliven clown i sin tidiga karriär till hjärtekrossad, halvdeprimerad tråkmåns i ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” hamnar på näthinnan just nu.

Att sedan slutligen inte nämna det fantastiska slutet vore ju nästan brottsligt. En oväntad vändning som både kan ha utspelats i huvudpersonens fantasi eller ägt rum i verkligheten – men det är förstås upp till publiken att avgöra. Det är en perfekt slutkläm som ger en riktigt bitsk kommentar om vårt mediesamhälle och vilka mänskliga egenskaper som vi egentligen premierar i tidningar, tv och film.

Det är en annorlunda Scorsese-film men det råder aldrig några tvivel om vilket geni som suttit i regissörstolen. Och Robert De Niro har nog aldrig toppat sin insats som den oförglömlige Rupert Pupkin. Kort sagt: Se! Nu!

© Johan Hultgren
2005-11-01

Originaltitel: The King of Comedy
USA, 1983
Regi: Martin Scorsese
Med: Robert De Niro, Jerry Lewis, Sandra Bernhard, Shelley Hack, Ed Herlihy

Genre: Drama, Komedi

Sök