Legenden om Tarzan (2016)

Spektakel med social kontext

3 russin

Han är numera Lord, liksom. Etablerad i brittiska societeten. Inbjudan att återvända till Afrika för ett delikat diplomatiskt uppdrag tas först inte emot särskilt entusiastiskt. Men till slut blir ändå John Clayton, i fordom dagar fostrad av en flock på sitt sätt pedagogiska primater, tillräckligt frestad för att suget från djungeltarmen ska komma tillbaka. Vi befinner oss i slutet av 1800-talet och Kongo är ett attraktivt område. Det behärskas av den belgiske kungen Leopold och dennes särskilda sändebud Leon Rom har en huvudroll i handlingen här. Verklighetens Rom anses på sina håll vara förebilden för den psykotiske Mr Kurtz i Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta” (och därmed indirekt för Marlon Brandos rollfigur i ”Apocalypse Now”). Han omnämns även i Adam Hochschilds historiska exposé ”Kung Leopolds vålnad” som jag läste för tiotalet år sedan. En anekdot som fastnat är den där Rom ska ha blivit så upprörd över ett kvarblivet löv på sin veranda efter städningen att han lät halshugga ett dussin av sina kongolesiska städerskor. Sant eller inte, det är inte den enda liknande beskrivningen av hans framfart som administratör för sin herre och mästare Leopold.

Här spelas Rom (om det nu är en adekvat verklighetsinspirerad version av honom eller inte kan diskuteras grundligt) av - gissa vem. Christoph Waltz närmar sig uppgiften med ungefär samma sluga smilfinkstaktik som slog ut så väl i ”Inglourious Basterds”. Och precis som den filmen så kommer det här naturligtvis att utmynna i en aning historierevisionism, om vi ska uttrycka det försiktigt. Tarzan brukar ju normalt sett inte ingå i våra föregivet faktabaserade historieskrivningar. Däremot har han blivit en spännande seriefigur som lånat sig till ett antal häftiga äventyrsfilmer genom åren. Och några mindre lyckade. Den här uppdateringen duger dock bra som modern äventyrshistoria satt i en viss historisk-social kontext.

Det mesta ska ha spelats in i studiomiljö med stöd av omfattande digitalt effektmakeri, framför allt när det gäller faunan. Det är svårt att drilla gorillor, elefanter, lejon, flodhästar och krokodiler et al tillräckligt för att få dem att göra det de gör här. Samtidigt kan den insikten öka ens beundran för de filmer som på till exempel 1930-talet faktiskt innehöll riktiga vilda kreatur. Den nya ingången är alltså att låta Apornas Son återvända till den plats där han en gång växte upp. Med sin tjej i sällskap, inte att förglömma. Upprinnelsen och hur han blev Tarzan berättas i återblickar med en mer softad lins. Dessa interfolieras med det huvudsakliga tidsplanet på ett faktiskt fungerande sätt som skapar ett mer naturligt flöde än man kunde frukta. Överhuvudtaget tycker jag att filmen har det. Ett flöde. Inte alltför många händelselösa transportsträckor mellan spektakulära set pieces. Inledningen kan tyckas vara utdragen, alternativt välavvägd och inte onödigt framstressad. På något vis, trots en del standardiserade grepp och inte alltför påtaglig originalitet så inger filmen redan där en respekt som sedan håller i sig tiden ut.

Respektingivande kanske är en bra sammanfattning i stort. De har inte försökt att totalt omstöpa legenden. Det finns en traditionell, men samtidigt moderniserad attityd till berättandet om den här tiden och den här myten. Det är ett ståtligt stycke äventyrsfilm som åsyftas och det är i stort sett vad det blir av det hela. Alexander Skarsgård i huvudrollen har tränat sina bukmuskler ganska grundligt, kan man förmoda. Margot Robbie har övat på sina ladylike moves samtidigt som hon ska ge intryck av en äventyrslysten kvinna som saknar vildmarkslivet. Samuel L Jackson assisterar som en amerikansk diplomat som hänger på för att utforska vad som pågår bakom kulisserna i kung Leopolds omfattande men svåråtkomliga territorium. Och en kongolesisk stam kallad Kuba-folket introduceras som Tarzan-pojkens verkliga naturliga hemvist, vid sidan av de gorillor som en gång adopterade honom efter hans föräldrars frånfälle på fältet. Sammantaget måste det ändå bli en förskönad version av den verkliga historien, som under den här tiden var grymmare än vad de flesta känner till. Ett veritabelt folkmord pågick, enligt de uppgifter som senare framkommit.

Trots det som i det stora hela är framställt på digital iväg så skapas en hel del snygga scenerier. Vi vet att det är artificiellt, men det blir inte olidligt verklighetsfrämmande. ”Legenden om Tarzan” är ett matinéspektakel så en viss, eller ganska hög grad av, mindre trovärdiga förhållanden mellan tid och rymd och tyngdkraft får helt enkelt accepteras. Musiken av veteranen Rupert Gregson-Williams är kanske mer schablonartad än den skulle behöva vara och följer tämligen troget mönstret för hur det brukar låta i äventyrsgenren. Balladen ”Better Love” av Hozier som ackompanjerar eftertexterna är dock riktigt bra i sin dova melankoliska, nästan antimatinéiska prakt.

Hur väl tas filmen emot i Belgien, kan man fråga sig? Tja, antagligen har de gjort upp med sitt koloniala arv som så många andra europeiska nationer tvingats göra, mer eller mindre villigt. När det gäller själva franchisen är det fullt möjligt att en uppföljare är i planeringsdagen. Det här lägger i alla fall ribban relativt högt och kan vara en lovande start på ett klassiskt koncept som vi inte sett iscensättas med någon större ambition på ganska länge.

© Johan Lindahl
2016-07-29



Originaltitel: The Legend of Tarzan
USA, 2016
Regi: David Yates
Med: Alexander Skarsgård, Margot Robbie, Samuel L. Jackson, Christoph Waltz, Djimon Hounsou, Simon Russell Beale, Jim Broadbent, Sidney Ralitsoele, Osy Ikhile, Mens-Sana Tamakloe, Antony Acheampong

Genre: Action, Äventyr, Drama
Svensk biopremiär: 2016-07-11
Hemmabio: 2016-11-21
Teman: Livet i djungeln

Relaterat: Tarzan och den vita kvinnan (1934) Tarzan the Ape Man (1932)


Ingår i följande teman


Livet i djungeln





     

Dela |