Minioner (2015)
Bombastisk bagatell
De var en nog en stor del av förklaringen till framgångarna för "Dumma mig"-filmerna, de små hjälpredorna som är lika gula som The Simpsons och har ännu färre fingrar. Deras hopkokade språk, lustiga röster och ständiga missöden kryddade historien om den förmenta superskurken Gru som blev snällare när han adopterade en trio barnhemsflickor.
Men de har levt länge, lär vi här. I tusentals år. Och alltid har de sökt en mästare, den styggaste skurken i kvarteret. Vare sig det är är en T-Rex eller Napoleon har de genom historien trängtat efter en ledare. Ödet vill dock att de isolerar sig i en grotta under hundratals år, ledarlösa och till slut rastlösa. En trio (Kevin, Stuart och Bob) ger sig slutligen av för att hitta en boss i vad som - via en tur till en skurkmässa i Orlando - blir 60-talets London.
Det blir mycket 60-talsmusik, spattiga och ofta morbida infall, grälla och extroverta karaktärer och, i enlighet med lagen för animerade familjefilmer, en stolligt storslagen final. Det blir ganska roligt, men det saknas också något för att nå upp till det bästa från Dreamworks, Pixar eller för den delen Disney. Tycker jag, som utan större protester konsumerat det mesta genren erbjuder sedan jag blev farsa och därmed anser mig ha solida referensramar. Men barnen, apropå den huvudsakliga målpubliken, har roligt förstås.
"Minioner" har sina gulliga minioner, ett gott och ganska knasigt humör och lika snyggt designade prylar som "Dumma mig"-filmerna, och det räcker gott till en trea.
FOTNOT
Extrapoäng för när en jättelik minion ska ta sig genom London och istället för att Godzilla-likt rasera husen mödosamt tränger sig fram mellan dem. Den här scenen är nog för övrigt dagens kids motsvarighet till slutscenen i "Ghostbusters".
© Anders Lindahl
2015-11-07
Originaltitel: Minions
USA, 2015
Regi: Kyle Balda Pierre Coffin
Genre: Animation, Äventyr, Barnfilm
Svensk biopremiär: 2015-07-15
Hemmabio: 2015-11-16
Relaterat: Dumma mej (2010)
