Max Manus (2008)

Upproriska norrmän i bra film

Likheterna med Danmarks "Flamman och Citronen" är uppenbara. På ett bra sätt. Upprorsmän i ett grannland förstör så mycket de kan och vågar för de ockuperande tyskarna. De har kodnamn (fast Max Manus är faktiskt huvudpersonens riktiga namn). Sverige, specifikt Stockholm, är något man har möten och gömmer sig i och i övrigt talar rätt tyst om (vilket vi skamset tackar för). Måhända är "Max Manus" ännu lite bättre!

Det blir även här en spännande film som lyckas kombinera dysterhet och humor på ett naturligt sätt. Den lilla skaran som i början samlas på ett tak i Oslo är sardoniskt munter inför den frihetskamp de har beslutat sig för att föra, men allt eftersom kampen tar ut sitt pris i blod tätnar allvaret. Max själv (Aksel Hennie) har hunnit strida som frivillig på finnarnas sida mot ryssen när han tar upp kampen på hemmaplan, men det är en annan sorts krig han nu ger sig in i. Ett där fienden är överallt. Kanske är det, som en skotsk överste under hans SOE-utbildning på brittiska öarna säger, den gamla damen på bänken bredvid som är fienden, hon som vill ha Gestapos belöning för att ange honom. Gestapo representeras i första hand av iskalle go-gettern Siegfried Fehmer (Ken Duken), som blir något av Max nemesis på distans.

Att även Norge letar fram gamla hjältar ur sin historia (det mesta och de flesta har sina motsvarigheter i historieböckerna) och en rejäl budget till att berätta om dem, särskilt nu när Andra världskriget är till och med mer på tapeten än vanligt, är knappast förvånande. Att det också blivit en bra film kanske inte är förvånande men långt ifrån självklart.

Där "Flamman och Citronen" mestadels handlade om mord på kollaboratörer har deras norska kollegor en kanske inte krigsavgörande men mer strategisk roll. Vi snackar sabotage, gärna av båtar i Oslos hamn, vilket ger plats åt riktigt nerviga scener. Resultatet av den första sprängningen är väldigt snyggt presenterat, för övrigt, där två av sabotörerna inväntar smällen från en vacker utsiktsplats i solen, distraheras av ett par söta tjejer och först inte märker när det börjar hända grejer långt därnere i hamnen.

Regiduon Rønning / Sandberg (som tidigare vässat tänderna på Cruz/Hayek-förströelsen "Bandidas") använder de dramatiska resurserna väl och vågar sakta ner utan att det känns som tidsslöseri. Vad som först kanske känns som en lite påklistrad halvromans visar sig vara mer än så. Annars är det nästan lite bromance i kompisrelationen till Gregers Gram, Max likaledes alliterativa vän.

Filmen vågar också låta tittaren dra slutsatsen att dess huvudpersoner är dumdristiga våghalsar vars huvudsakliga mål är uppror på ren princip snarare än några genomtänkta planer för att driva ut tysken. Det står en också fritt att beundra dem just för att de envetet kämpar emot, egentligen medvetna om att de utdelar nålstick snarare än dödsstötar, med fara för sina egna liv. Jag har mer svårt för försöken att få ett avslutande sabotage att framstå som närmast avgörande för att hejda tyskarnas motoffensiv under sista krigsvintern. Men kanske är det mest huvudpersonerna själva som resonerar så.

Avtoningen är en annan sak att berömma, men kanske inte orda alltför detaljerat om. En blandning av salt och sött, kanske man kan säga. En känsla av "vad gör jag nu, då?", som man nästan kan känna smaken av, trots att man aldrig varit i närheten av en liknande situation, vare sig historiskt eller personligt.

"Max Manus" är bra och har stil och kan rekommenderas av fler skäl än att den är ett grannlandsinslag i en genre jag har ett måhända alltför stort intresse för.

© Anders Lindahl
2010-07-12

Originaltitel: Max Manus
Norge, 2008
Regi: Joachim Rønning Espen Sandberg
Med: Aksel Hennie, Nicolai Cleve Broch, Ken Duken, m.fl.

Genre: Action, Drama, Historia, Krig
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2010

Relaterat: Flamman och Citronen (2008)

Ingår i följande teman

Sök