Flamman och Citronen (2008)
Vem kan man lita på?
Det var väl lika självklart att den här skulle bli en jättesuccé i Danmark som "Arn" här i Sverige, närmast ett inofficiellt officiellt påbud. Men det finns flera skäl än att den ger hemlandet en historieskrivning som fascinerar och har en budget med takhöjd nog att återskapa en bild av historien. "Flamman och Citronen" är, för att gå direkt till poängen, en bättre film.
Titelns två motståndsmän mot den tyska ockupationen är ganska olika, men goda vänner i ett sammanhang där man kanske inte alltid vet vem man kan lita på. Flamman (Lindhardt) är den unge rödtotten som av skäl som sent ska framgå inte verkar tveka en sekund inför att avrätta medlöpare och danska nassar. Citronen (Mikkelsen) är familjefadern som ganska länge lyckas undvika att själv behöva hålla i det dödande vapnet. Om det är hans sura min som gett honom namnet förtäljer inte historien, i Flammans fall får man anta att det är hårfärgen som avlagt dom i frågan.
Det blir inte en simpelt nationalistisk hjälteskröna av det hela, snarare något som i tonfall landar mellan "München" och Verhoevens "Black Book". Inledningen, kanske första timmen, känns rentav lite väl känslolös. Det är solitt och övertygande men man kommer aldrig någon särskilt nära. Citronens svettiga anlete har tydligen mer att göra med det faktum att han knaprar piller för att hålla sig vaken än med samvetskval över de kallblodiga avrättningar han agerar chaufför vid. Det förekommer över huvud taget påfallande lite självrannsakan över de medel med vilka man bekämpar ockupationsmaktens lokala medhjälpare (tyskar ska man helst inte röra, det kan bli hårda repressalier). De här killarna har bestämt sig, liksom.
Men det piggnar till och verkliga, mänskliga känslor får allt mer utrymme. Mikkelsen visar sig vara på plats inte bara för att agera publikgarant, utan i egenskap av en ypperlig skådis, som i mötena med hustrun och dottern vilka han mer eller mindre övergivit under sin nya roll som rebell. "Angels & Demons"-aktuella Thure Lindhardt börjar äga sin Flamman-roll på ett mer diskret sätt, delvis genom mötena med Ketty Selmer (Stine Stengade) - kvinnan som man inte riktigt vet var man har. Hon fångar Flammans intresse och hinner genomgå ett otal grader av suspekthet under filmens gång.
Christian Berkel är med. Det är väl också ett inofficiellt officiellt påbud. Han är inledningsvis anonym i rollen som gestapobossen Hoffman men ett slags dialog genom en vägg med en av hjältarna sätter sig på minnet. Mikkelsen hade hemlandssällskap i "Casino Royale" av Jesper Christensen som även dyker upp här. Andra bekanta ansikten inkluderar Peter Mygind från "Riket", här äldre men för den som sett Triers serie ändå svår att lita på. Vem man ska lita på är för övrigt temat i ganska mycket av filmen, där ständiga möten i Stockholm visar vilket gråzonslandskap våra huvudpersoner färdas igenom. Själva må de vara enkla soldater utan uniform, men andra ser både till de Större Sammanhangen och sina egna snöda intressen.
Förutom resorna till Stockholm, representerat av en nästan tom restaurang och en vacker vy, så är svenskintressena få, och tur är väl det. Exakt en liten smäll får våra makthavares snarare fega än neutrala föregångare och vi får väl betrakta det som barmhärtigt.
"Fritt efter verkliga händelser" informerar en liten text i början, men tillräckligt sant är det i alla fall för att vi i eftertexterna sedvanliga uppföljningsinfo ska få en liten epilog. Cirkeln sluts innan dess på ett konventionellt men snyggt sätt, där Flammans återkommande och till synes lite omotiverade voice-over plötsligt känns väldigt rätt.
Jag är inte säker på hur jag ska förklara varför, utan att förfalla till mitt sedvanliga "stilsäker", men det här är faktiskt en riktig film. Den är mer en stundtals högtidlig betraktelse i offervilja och skälen därtill än en svettig actionfilm, även om den har sina svettiga actionscener, och som sådan är den respektingivande och när allt är sagt och gjort riktigt stark.
© Anders Lindahl2009-09-01