Rocky (1976)

Första ronden går till Stallone

Det man ofta minns från Rocky-filmerna är ju förstås boxningsscenerna, som ofta är både rafflande och dramatiska – om än inte särskilt realistiska.

Men det är egentligen inte så mycket boxning i den första Rocky-filmen. Det är ett ömsint porträtt av en kille - inte världens smartaste men snäll och välmenande som en nallebjörn – som får en chans att förändra sitt liv och lyckas mot alla odds.

Amatörboxaren Rocky Balboa jobbar som indrivare åt en lokal smågangster – något som inte funkar så bra då han har svårt att puckla på folk utanför ringen, känslig som han är. Samtidigt sitter världsmästaren Apollo Creed på sitt kontor och funderar på hur han ska kunna dra in mer stålar på sina matcher. Han får tipset att låta en fullkomligt okänd boxare få chansen att spöa upp världsmästaren och vem skulle passa bättre än en avdankad ”bum” som Rocky?

Om man ser Rocky och Rambo som Stallones paradroller i karriären så är Rocky mycket mer intressant. Visst, han är en machofighter, men Rocky är också en man med känslorna på ytan. För honom är det inte viktigt att vara tuff, det är inget fel att gråta eller skrika ut sina känslor och han närmar sig kvinnor med respekt, varsamhet och känslighet. Kort sagt, så är Rocky ett typexempel på en modern man, även enligt 2000-talets mått. Det gör att filmen ändå känns ganska fräsch, även om det gått över 30 år sedan den kom. Värt att notera är dock att efterföljande filmer inte är lika konsekventa i könsrollerna.

För det här är också en historia om hans käresta Adrian, som börjar filmen som ett sjukligt blygt djuraffärsbiträde, men som sedermera blommar ut. Faktum är att den första filmen bjuder på en relativt komplex bild av den unga Adrian, som verkar ha fastnat i livet på samma sätt som Rocky. Men då hon har en brorsa som den halvt alkoholiserade, lynniga Paulie kommer detta inte som någon överraskning. Adrian blev i de efterföljande filmerna reducerad till ett ständigt oroligt bihang som mest stod och hejade någonstans i kulisserna. Hennes enda dramatiska funktion i de efterföljande filmerna var att hindra Rocky från att boxas – förvisso en fullt naturlig reaktion, men en smula tröttsam efter att ha kört samma race i fem rullar. Särskilt då hon ändå, tårögd av lycka, hejar på sin make till seger i slutet av varje film. Men i första filmen är hon en viktig karaktär och det känns rätt bra faktiskt.

Regissören Avildsen (som sedermera gjorde comeback och regisserade den femte filmen i serien) styr sina skådespelare med ganska säker hand, och då Stallone skrev manus är ju även han väl förtrogen med materialet. Små gester och miner förmedlar mycket i allt det stora. Avildsen låter historien lunka på i en stillsam takt, kanske lite för stillsam för en del, men som i alla Rocky-filmerna så handlar halva filmen om att bygga upp känslor inför matchen och när det väl brakar loss känner man hur mycket som står på spel.

Boxningscenerna är inte riktigt lika spektakulära som i uppföljarna men är ändå välgjorda. Genom hela serien har man konsekvent varit duktig på att få det att se ut som om slagen verkligen träffar (och i vissa fall gör de säkert det). Däremot är det rätt så förödande för trovärdigheten att Rocky genom nästan alla filmerna aldrig sätter upp garden. Varje slag på honom blir en klockren träff, och det är inte konstigt att killen ser ut som en slaktad gris i fejjan efter varje fajt. Underhållande att titta på men man förstår att boxningskännarna tycker att det är pinsamt.

Det är nästintill omöjligt att bedöma första Rocky-filmen utanför sin kontext med de andra fem filmerna i serien. Men om man gör ett försök kommer man att hitta en ömsint och inspirerande film som gör en lite varmare i själen.

© Johan Hultgren
2009-08-04

Originaltitel: Rocky
USA, 1976
Regi: John G. Avildsen
Med: Sylvester Stallone, Talia Shire, Burt Young, Carl Weathers, Burgess Meredith

Genre: Action

Relaterat: Rocky Balboa (2006) Rocky IV (1985)

Sök