Änglar och demoner (2009)

Robert Langdon är tillbaka och det enda positiva med det är att han bytt frisyr.

Det är påveval i Vatikanen och den katolska kyrkan står som alltid i sådana lägen inför ett vägval. Det hela görs än mer spännande när de fyra favoriterna till den heliga stolen kidnappas. Bakom kidnappningen ligger ett hemligt sällskap som går under namnet "Illuminati" och har rötter tillbaka till Galileis dagar. En kardinal i timmen kommer avrättas och vid slutet av dagen kommer stulen antimateria från CERN spränga Vatikanen i småbitar. Eftersom symboler och uråldriga sällskap är inblandade finns det bara en som kan rädda dagen, och det är den amerikanske symbologisten Robert Langdon (Tom Hanks). Sättet han gör detta på är att springa runt i Rom för att titta på statyer, peka fascinerat och förklara det uppenbara för alla som ids lyssna, samt komma en minut för sent hela tiden. Till sin hjälp, eller vad man nu ska kalla det, har han CERN-forskaren Vittoria Vetra (Ayelet Zurer), från vars experiment antimaterian stals.

"Da Vinci-koden" var i grund och botten en rätt usel film. "Änglar och demoner" är bättre på ett enda plan. Tom Hanks har bytt frisyr. Det är vi visserligen alla tacksamma för men det räcker inte långt när det hela i övrigt håller samma låga nivå och spänningshalt som teve-thrillers med nattliga sändningstider.

"Änglar och demoner" är en film med en oändlig rad problem och brister. Den största av dessa är att den är erbarmligt tråkig, vilket till stor del beror på att den är helt förutsägbar. Detta hör ju troligtvis ihop med dess andra stora problem, nämligen att Ron Howard behandlar sina åskådare som idioter. Varje sak måste förklaras i detalj, hur uppenbar den än är, såväl för oss som för den som får detsamma förklarat för sig i filmen. "Da Vinci-koden" led av samma barnbokssjuka, men här är det om möjligt än värre. En Langdon-monolog kan mycket väl se ut så här:

"De ska välja ny påve. Påven är chef för katolska kyrkan. Det finns jättemånga katoliker i världen. Påven är som deras chef, liksom, så han är rätt viktig. Katolska kyrkan är jättegammal, och ibland har den varit dum, till exempel mot vetenskapsmän. Då kanske de bildar hemliga sällskap, som en kompisklubb fast som man inte berättar om den för någon. Nu är de dumma tillbaka mot kyrkan och vi måste stoppa dem. Så det är därför vi springer runt och tittar på statyer i övergivna kyrkor. Sådeså."

I princip hela filmen fortgår på det sättet, där plattityder presenteras som visdom. Resultatet blir ofrånkomligen att ett löjets skimmer läggs över kalaset och, i förlängningen, över alla inblandade i filmens tillkomst.

En annat irritationsmoment, om än i mycket mindre grad, är användandet av antimateria som sprängstoff. Jag förstår att man vill skapa en symbol för konflikten mellan kyrka och vetenskap, men det blir ansträngt konstruerat när kidnapparnas syfte kunnat uppnås enklare med en helt vanlig bomb. Dessutom tycker jag, som egentligen inte riktigt vet vad det är för något, att antimateria i film ska användas till saker som rymdfärder, tidsresor och annat extravagant, inte till simpla bomber.

Jag har ett hat-fascinerat förhållande till Dan Browns böcker. Han behärskar ett rudimentärt action-författarskap och genom överflödet av cliffhangers har jag svårt att sluta läsa dem. Samtidigt hatar jag dem eftersom just detta grepp är så kalkylerande, repetitivt och, värst av allt, välfungerande. Som semesterunderhållning kan man absolut läsa Dan Brown, eller någon annan kiosklitteratur som Andy McNabs SAS-böcker eller Guillous Hamilton-serie, väl medveten om att det inte finns uns av substans i det hela. Av allt ståhej som uppstod kring "Da Vinci-koden" var nog det mest pinsamma att Dan Brown påstod att det kunde finnas viss sanning bakom historien.

Hursomhelst, "Änglar och demoner" skrevs före "Da Vinci-koden" och är den sämre av de två böckerna. Som film är "Änglar och demoner" något bättre än sin föregångare, men detta är naturligtvis nyanser av dålighet eftersom båda filmerna och båda romanerna har en gemensam botten i ren uselhet. För att summera det som redan sagts, så är Ron Howards "Änglar och demoner" tråkig och dötrist och alldeles... alldeles utomordentligt pinsam. (Och, för den delen, med ungefär samma verklighetsförankring som den just patischerade Askungen). En etta blir betyget. Låt nu Dan Browns övriga böcker vila i frid i längst ner i bokhandelns reabackar utan att råka ut för fler filmatiseringar.

© Andreas Hallgren
2009-05-23

Originaltitel: Angels & Demons
USA, 2009
Regi: Ron Howard
Med: Tom Hanks, Ewan McGregor, Ayelet Zurer, Stellan Skarsgård, Pierfrancesco Favino, Nikolaj Lie Kaas, Armin Mueller-Stahl m.fl.

Genre: Drama, Kriminalfilm, Mystery, Religion/filosofi, Thriller
Svensk biopremiär: 2009-05-13
Hemmabio: 2009-10-28

Relaterat: Da Vinci-koden (2006)

Sök