Da Vinci-koden (2006)

Revolutionerande? Knappast.

- How could he possibly know that?
Min spontana upplevelse av Dan Browns megabestseller är att den vanligaste repliken är, i några inte alltför varierade omformationer, ovanstående. Brown är ingen stor stilist, men han vet hur man driver handlingen framåt, håller spänningen uppe, och dessutom provocerar en aning i förbifarten. Eller...en aning. Många, framförallt övertygade troende, reagerade redan vid bokens utgivning. Och de har inte blivit färre när filmpremiären närmat sig. Kyrkor och andra organisationer har anlagt moteld, tämligen säkra på att en roman som sålt i omkring 40 miljoner exemplar världen över, knappast kan ignoreras utan bör bemötas.

Det som stör de som blir störda - och det är ganska många - är sådant som i boken avslöjas efterhand, men nu blivit en del av debatten och därmed ute i det öppna. Inte idealiskt ur storysynpunkt, men ofrånkomligt med tanke på innehållet. Men ramhandlingen med mordgåtor och vem som konspirerar mot vem, finns kvar och är väl det som är tjusningen egentligen. Visserligen vill stjärnorna i filmen avdramatisera polemiken och betona att det handlar om fiktion. Tom Hanks har nyligen sagt att det handlar om ”en bra story", en ”skattjakt" som inte ska tas på blodigt allvar. OK. Men Dan Brown har trots allt lagt upp bollen för sina kritiker att smasha när han förklarar i ett litet förord att boken bygger på noggrann forskning och att beskrivningar av konstverk, hemliga ritualer med mera är sanningsenliga.

Många som nu satsar hårt på att anta utmaningen om en debatt gör det sakligt och balanserat med utgångspunkt från sin egen trosuppfattning, exempelvis anglikanska kyrkan i Australien som lagt upp websidan Challenging Da Vinci. Andra svingar yxan brutalt och siktar inte så noga. Den konservative debattören Patrick Buchanan kallar filmen (och givetvis även boken) illvilligt antikatolsk och jämför det med att låta filma den ökända antisemitiska skriften ”Sions Vises protokoll” (om en påstådd judisk komplott för att ta över världen) och presentera det som sanning. Känn på den.

Mer nyanserade kommentarer kommer från Brian McLaren (pastor och författare) intervjuad av tidningen Sojourners. Han ger inte heller Brown många poäng som amatörforskare men förstår varför ämnet attraherar så många. Brown ifrågasätter underförstått mycket av den traditionella mansdominansen i kyrkorna genom tiderna och det medföljande maktmissbruket. Många anammar den bilden och det borde kunna väcka en intelligent debatt utan hysteriska överreaktioner, menar McLaren.

Själv köper jag inte många av Browns teorier; Jesus var gift med Maria Magdalena med vilken han avlat en avkomma som sedermera förökat sig i flera generationer under falskt familjenamn i Frankrike? Jag förstår att det fascinerar, men det är allt. Existerar det hemliga sällskapet Priory of Sion? Ja, i någon mån har det nog funnits, men det verkar inte ha varit något vidare seriöst företag någon gång i historien, utan mera en myt som blåsts upp och utnyttjats av en halvgalen fransk adelsman på 1900-talet. Och så vidare. Idéerna har ju presenterats förr, bland av av en brittisk författartrio som sedan stämt Brown för att ha knyckt deras teorier. Som andra redan påpekat; det är en intressant reaktion om man menar sig framföra fakta.

Detta har alltså nu regisserats av Ron Howard, kanske inte den första man skulle tänka sig ta sig an materialet, men han är också en driven berättare i första hand och ingen större stilist inom sitt gebit. Rollbesättningen då? Ja, Jean Reno som polischef var nog det första jag såg framför mig efter att ha läst boken. Fransyskor som passar in i den kvinnliga kryptografrollen finns det gott om - jag gissade nog Sophie Marceau till att börja med. Men Tom Hanks som professor Langdon? Nej, det var oväntat. Men han är ju en kompetent kameleont, så varför inte?

Här finns förutsättningar för åtminstone en spännande historia i ett intensivt 24-timmarsskift som återges under två och en halv timme. Blev det det då? Spännande? Inte så värst. Det tar ungefär en timme innan någonting liknande en riktig nerv infinner sig. Fram till dess är det en märkligt livlös historia, en estetiskt konservativ thriller utan kännbar puls. Ledtrådarna läggs inte ut med någon större finess. Till och med musikmaestron Hans Zimmer verkar ha haft en dålig dag på jobbet. Nyligen såg jag om en av mina 80-talsfavoriter med liknande teman, "Rosens namn”. Där hade Jean-Jacques Annaud rensat djärvt i Umberto Ecos roman och och framförallt satsat på att göra en deckare i medeltidsmiljö - som fungerade. Ron Howard och hans försvurna verkar ha tänkt tvärtom; de betraktar Browns bok som en existentialfilosofisk milstolpe och den överdrivna vördnaden slår tillbaka på dem som en bumerang. Symboliken går inte igenom svep...förlåt, filmduken, suggestionskraften är svag, mystiken är matt - länge är det rent sterilt som en inplastad kompress.

Sedan kommer Ian McKellen in i handlingen som den excentriske Sir Leigh Teabing och den sovande björnen börjar vakna till. Han har de mest kontroversiella sakerna att säga, men som han säger dem... Jag kunde nästan ha övertygats om jag inte visste bättre. Intressant är att Langdon i filmen ger Teabing en del försök till mothugg, där han i boken mest verkar humma medhållande åt den gamles monologer. Det ser ut som en av filmens eftergifter åt de hårdaste häcklarna från kyrkligt håll. Men det är i alla fall nu som filmens mest underhållande period börjar. När handlingen flyttar över (flygs över, bokstavligen) från Paris till London blir bildlösningarna aningen mer fantasifulla samtidigt som McKellen ångar på. Men sedan avtar inspirationen igen och det ser ut som om det aldrig vill ta slut.

För den som läst boken och känner till vändpunkterna återstår inte så mycket att fascineras av. Ljuspunkterna är som glimtar i grådasket. Hanks går på halvfart och Audrey Tautou får aldrig någon fason på sin Sophie. När McKellen orerar så reduceras hennes uppgift till att agera okunnig novis, närmast nickedocka i konversationerna. Hon kör dock bil bättre än hon debatterar. Längden försvaras inte heller tillräckligt. Howard verkar plötsligt helt obekant med begrepp som "kill your darlings". Han är i stort sett allldeles för litterär i negativ betydelse och nöjd med att lägga vantarna på en guldklimp. Förmågan att addera något mer personligt kanske dränerades efter ”Cinderella Man". Steven Spielberg kan klara av två bra filmer samma år, men Howard behöver några års mellanrum mellan sina mer meningsfulla verk. ”Da Vinci-koden” ser ut som ett beställningsverk trots alla inblandades bedyranden om kärleken till skriften.

Ändå, trots ljum kritik från början, blev öppningshelgen en av de största succéstarterna i filmhistorien. Varför? Ja, många älskade boken, uppenbarligen och sådana som jag gick och såg den trots tveksamheter för att kunna bilda sig en egen uppfattning och gödde därmed den slarvigt polerade guldkalven. Men OK då. Jag har gjort min journalistiska plikt. En personlig reflektion är att hela konceptet misstar radikalitet för att vara det som påstås ha tystats ner när Nya Testamentet kom till. Själv tror jag att mänsklighetens mer grundläggande problem är att vi helst glömmer bort det som redan finns där tillgängligt och sanktionerat av kyrkofäderna; anspråkslösa förslag som "älska din nästa", "vänd andra kinden till" - med mera.

Den slutgiltiga domen, i all ödmjukhet, blir: jag har inte sett den religiösa revolutionen. Den döljs i alla fall inte i ”Da Vinci-koden”.

© Johan Lindahl
2006-05-26

Originaltitel: The Da Vinci Code
USA, 2006
Regi: Ron Howard
Med: Tom Hanks, Audrey Tautou, Jean Reno, Ian McKellen, Alfred Molina m fl

Genre: Religion/filosofi, Thriller, Äventyr
Svensk biopremiär: 2006-05-19
Teman: Konst på film

Relaterat: Änglar och demoner (2009)

Relaterat ur russinbloggen
2006-04-30: Kyrkor rasar mot "Da Vinci-koden"

Ingår i följande teman

Sök