The Bourne Supremacy (2004)
Bourne to Stay Alive
Första gången jag såg den andra filmen om den amnesiadrabbade agenten Bourne hade jag egentligen bara ett stort problem: jag hade inte sett den första. Hur stort handikapp det var inser jag ännu bättre efter att ha fyllt i luckan och följt Matt Damons inledande öden och äventyr i den utmärkta ”The Bourne Identity”. Paul Greengrass tog sedan över regin från Doug Liman och introducerade Joan Allen som ny färgstark spelare någonstans mitt inne i härvan av hierarkier på kontoret i Langley, Virginia. Det vill säga CIA-basen, där dock ingen hinner spendera särskilt mycket tid. Pamela Landy (Allen alltså) undrar varför några av hennes operationer i Europa slår fel och skaffar sig tillstånd att rota i en mystisk mapp med titeln Treadstone (just det - sade jag att man bör se första filmen först?).
Under tiden gömmer sig Bourne med flickvännen Marie (Franka Potente) i vad som verkar vara ett indiskt travellerparadis, typ Goa. Han minns fortfarande inte mycket, men brottstycken kommer upp till ytan, gärna på natten. Marie, som plockades upp längs flyktrutten sist det begav sig och fick sätta sitt ofashionabla fyrhjulafordon på hårda prov ute i markerna, hjälper till så gott det går. Men jakt- och flyktlivet återupptas tidigt i filmen. En effektiv hitman på någons uppdrag är ute på världsturné och Bourne är ett av de utvalda målen. Sedan står det sällan still någonstans. "Supremacy” är intensiv, intelligent skriven (av Tony Gilroy som senare regisserat ”Michael Clayton” med den äran) och nästan frustrerande intrigtät.
Högteknologin har en av huvudrollerna och data transporteras så fort och leder till så omgående aktioner att det inte är lönt för vanliga dödliga att försöka bedöma trovärdigheten i det. Det är action som inte underskattar sin publik, utan ibland kanske gör tvärtom. Stämningen är genomgående ganska dyster och gråzoner uppenbarar sig överallt. Dels är frågan vem han är; hjälten/antihjälten som inte vet sitt riktiga namn, som jagas av av före detta kolleger i akt och mening att kapa den sista kopplingen till ett projekt som gått överstyr, men även av någon annan mer dunkel aktör i bakgrunden. Och att det finns en spricka i själva CIA är också ganska tydligt.
Det är en fysiskt berättad film, där undertexten är att världen är komplex och att olika motstridiga intressen alltid korsar varandra, men det samtidigt är svårt att veta vem som blir ett verktyg för vems agenda. Detta sägs där i marginalen, i förbifarten medan Bourne rusar världen runt för att både söka upp faran och hålla sig undan, vara steget före och hitta ursprunget - förklaringen till var allt började. Handlingen tilldrar sig mest i Europa; på tysk, rysk och italiensk mark. Sedd i sitt sammanhang är ju det här mellanfilmen i vad som hittills blivit en trilogi. Som sådan är den kraftfull, kaxig och med ett koncept som troligen satte press på Bond-producenterna. Den där apostlahästjakten Daniel Craig får göra i början av ”Casino Royale” verkar inte helt oinspirerad av alla klättringar, tjurrusningar och hopp som Bourne tvingas till både här och i ”Identity”. Men biljakten i Moskva går verkligen utanpå det mesta i den vägen sedan... vågar man säga ”Bullitt”? Kom ihåg distinktionen mellan ”det mesta” och ”allt” - men det rafflar, om man får säga så.
Bourne som personlighet brukar populärt beskrivas som 'James Bond med ångest'. Och Matt Damon gör det bra. Han spelar med tillknäppt elegans en tränad agent som vet hur man överlever även om man glömt sitt eget namn. Han kan försvinna i mängden och undvika uppmärksamhet, samtidigt som han söker sig till elden, driven av insikten att andra tror honom om att veta för mycket för att han ska kunna slappna av om han inte själv hittar svaren först. Joan Allen kan å sin sida göra i stort sett vad som helst med bravur och visar här upp sin hårdhudade målinriktade chefstyp - med bravur. Brian Cox brukar ofta vara bäst av alla var han än visar sig och är inte långt ifrån att stjäla showen. Hans mellanchef Abbott på väg mot pensionen känner att han inte har kontrollen över utvecklingen, men vill hemskt gärna ha tillbaka den. Julia Stiles är med en kortare stund i ljuset under pressade förhållanden och mycket nerv - också utmärkt.
Omsorg om detaljerna gör att Greengrass lyckas vidareutveckla idéerna från föregångaren (nu vet jag ju att det var det han gjorde) och sedan driva projektet vidare i den tredje installationen ”The Bourne Ultimatum” - om det var det sista vi såg av Bourne vet väl ingen säkert än. Tvåan i sviten är i alla händelser ett kapitel som håller att ses om, och kanske till och med tjänar på det. A Hunt Supreme, som jazzälskare kanske skulle kalla det.
© Johan Lindahl
2008-10-15
DVD / Blu-ray
Alla tre hittills inspelade filmer om Bourne finns nu i en box från Universal med en hel del extramaterial om inspelningen, rollbesättningen, författaren Robert Ludlum och så vidare. På ”Supremacy”-skivan döljer sig bland annat kommentarer av Paul Greengrass om karaktären det kretsar kring:- Han är en man som dödat med berått mod och är genomsyrad av våld. Men du vet ändå att han försöker nå ljuset.
Originaltitel: The Bourne Supremacy
USA, 2004
Regi: Paul Greengrass
Med: Matt Damon, Franka Potente, Brian Cox, Joan Allen, Gabriel Mann, Karl Urban, Julia Stiles m fl
Genre: Action, Thriller
Svensk biopremiär: 2004-09-17
Relaterat: The Bourne Identity (2002) The Bourne Ultimatum (2007)
