The Bourne Ultimatum (2007)
Matt av Damon
Så det här är slutet...eller? Det var väl tanken från början. Till slut ser det ändå ut som om det kan bli mer. Vill vi ha det? Är alla potentialer för vidareutveckling tömda? Troligen inte, men det är ändå drivet så långt i sitt slag att nästa steg kanske måste vara ett bakåt. ”Bourne Ultimatum” är nära perfektion i konsten att hålla samma infernaliskt uppdrivna tempo så konstant att det nästan, men bara nästan, självimploderar. Där ligger storheten, men också problemet. Det här är action där skott avlossas och sprängladdningar detoneras ganska sparsamt, med omsorg. Bilar kraschar, men det är inte huvudsaken även om det görs med häpnadsväckande innovation när det väl händer. Det springs, klättras, hoppas eller simmas däremot nästan oavbrutet. Och den ena sekvensen i den stilen följs av en annan som gör sitt bästa för att överträffa den föregående. Fungerar som tänkt, antar jag, det vill säga det blir aldrig helt obegripligt utan det finns sammanhang. Men det blir utmattande. Gränsen går nog ungefär där hårfagre farbror Greengrass inser att den går och därför sätter punkt. Nog för den här gången. Men kanske inte för gott...
Handlingen tar vid i Moskva, där vi senast följde Bourne i en rafflande biljakt och en i genren ovanlig bikt. Samtidigt plågar sig CIA-folket med att rekapitulera begångna misstag och hoppas att locket nu lagts på skandalen med Treadstone-projektet. Men frågan är om den försvunne Bourne fortfarande är ett hot mot organisationen eller inte? En brittisk journalist nosar i sin ände och Bourne stämmer träff med honom i London, medveten om att andra förmodligen övervakar murveln och att man inte kan vara nog försiktig. Han har rätt. Filmens första katt-och-råtta-lek är igång.
- Det här är inte en story i tidningen. Det här är på riktigt, väser Bourne som inte verkar ha höga tankar om journalisters begrepp om verkligheten.
Men det är heta stenar i rullning. Efter Treadstone introduceras nu begreppet Blackbriar, ett praktiskt litet program för USA:s underrättelsetjänster att lösa akuta problem med utan att vara bakbundna av byråkrater. Alla likheter med den verkliga verkligheten kan vara försåtliga. Eller något. Övervakningssamhällets och terroristjaktens konsekvenser diskuteras indirekt parallellt med Bournes sökande efter sig själv och 'byråns' letande efter honom. Allt i en hisnande hastighet, givetvis. London, Madrid, Paris, Tanger och Washington (har säkert glömt någon viktig metropol) avverkas medan Pam Landy (Joan Allen) och Noah Vosen (David Strathairn) blir alltmer oense om alla när, var och hur; framförallt om med vilka medel Bourne och allt han rör vid ska hanteras.
- Om du ger dig in på den här vägen, var slutar det?
- Det slutar när vi har vunnit.
Inte lätt för deras underlydande i sina ständigt mobila kontorslandskap med bildskärmar och nanotekniskt raska sökmotorer att veta vems order de ska följa.
De stillsammaste passagerna uppstår när huvudpersonen återigen konfronteras med kollegan Nicky (Julia Stiles) som har insikt i programmet där han en gång formades och har dubbla känslor inför allt som händer. Och att det hela håller ihop så förgrymmat bra beror framförallt på att vi redan har backstoryn, känner Jason Bourne - så väl man nu kan känna en pseudonym som inte vet sitt riktiga namn, sedan tidigare. Kontakten är etablerad. Och Nicky är katalysatorn som förtydligar den mänskliga dimensionen, på ett sätt tar hon över stafettpinnen efter tyskan Marie (Franka Potente) som inte är med på det skenande tåget längre. Sedan är givetvis kriget inom själva underrättelsekomplexet intressant, med alla spelare som kommer och går från film till film i trilogin. Och så får vi lära oss vad ”asset”, alltså resurs, betyder i det här sammanhanget.
Fulländat i sin viktklass? Nära, men också så mättande att det kan döva sinnena. Hur mycket är vi kapabla att ta in, avkoda, begripliggöra och samtidigt ha nöje av? Kan det rentav vara epilepsiframkallande? Jag blir nyfiken på var det här skulle kunna ta vägen om det blir en fortsättning och samtidigt undrar jag var den mesta kraften då ska läggas, på att slå nya rekord i adrenalinkickar eller att forska i den fysiskt nästan oövervinnerlige agentens själ. Kanske på vad han egentligen ska heta i framtiden...
© Johan Lindahl
2008-12-16
DVD / Blu-ray
På ”Ultimatum”-discen i Universals samlingsbox med alla tre filmerna finns bland annat obrukade scener som ger kött på benen och kunde ha tillfört en del förklaringar, även om de skulle ha dragt ner på tempot. Exempelvis pratar Scott Glenn om ideal i senatsförhör. Bakgrundsreportage visar inspelningar från flera städer som invaderades i processen. Jag har inte sett allt än och tvivlar på att jag kommer att göra det.
Matt Damon i "Bourne Ultimatum"
Originaltitel: The Bourne Ultimatum
USA, 2007
Regi: Paul Greengrass
Med: Matt Damon, Julia Stiles, Joan Allen, David Strathairn, Scott Glenn, Paddy Considine, Joey Ansah, Albert Finney m fl
Genre: Action, Thriller
Svensk biopremiär: 2007-09-14
Relaterat: The Bourne Identity (2002) The Bourne Supremacy (2004)
