Cleopatra (1963)
Bättre än sitt öde, sämre än sin budget
När man läser om tillkomsten av starka D-dagsfilmen "Den längsta dagen" ser man lätt filmen "Cleopatra" som "fienden", den pengaslukare som knappt lämnade några ynka dollar kvar i 20th Century Fox fickor åt Zanucks betydligt bättre verk.
Mastodontfilmen om Egyptens berömda härskarinna och hennes eskapader med romerska härskare blev med sina dyra stjärnor och sina makalöst påkostade scenerier en budgetflopp trots att faktiskt ganska många gick och såg den. Kritikerna var tydligen inte nådiga och lite läsning om filmens kaotiska tillkomst, med sent utbytta regissörer, skådisar och omfilmningar - allt medan studion hjälplöst hällde in ständigt mer pengar - ger inte stort hopp om något annat än en kalkon av monumentala mått. Joseph L. Mankiewicz, som redan regisserat delvis samma händelser i "Julius Caesar", blev inkallad sent i produktionen. Till råga på eländet skapade de amorösa förehavandena mellan Burton och Taylor (båda två redan gifta på annat håll) moralisk indignation i en tid när sådant inte nödvändigtvis var till hjälp i marknadsföringen.
Faktum är att den inte är så dum, ändå...
Det är ungefär samma långdragna händelsekedja som i serien "Rome" som är stommen för filmen. Julius Caesar, just herre över Rom efter en serie slag mot Pompejus, lämnar Markus Antonius att styra över huvudstaden och åker till den rika lydstaten och "spannmålsboden" Egypten för att lösa den pågående tvisten mellan Kleopatra och hennes bror. Den Ptolemaiska ätten har regerat alltsedan Alexander den stores rike delades upp efter hans död, så det sitter alltså makedonier på tronen snarare än egyptier. (Vad Caesar åtminstone antyder, men filmen i övrigt håller rätt tyst om, är att de tvistande syskonen också var gifta med varandra. Besatthet kring kunglig renblodighet kan ta sig ganska bisarra utrryck...)
Något slags tycke uppstår, om än inte lika mycket tycke som sedermera ska uppstå mellan Caesars närmaste man och samma drottning...
Liz Taylor spelar sin drottning med en pragmatisk kaxighet som fungerar utmärkt. Den undersköna och hyperintelligenta Kleopatra är övertygad om att hon är gudinnan Isis, men smider utan skam ränker med vanliga dödliga. Dessutom väljer hon män, snarare än låter sig väljas av dem, rapporterar en av Caesars generaler med en synbar blandning av beundran och klander. Taylor är följdriktigt ganska läcker att beskåda i stundtals minimal klädsel.
Rex Harrison är en stabil, åldrad Caesar, en huvudsakligen klok och sympatisk nybliven envåldshärskare - som dock inte verkar för god för våldtäkt, även om han hinner bli avbruten i sitt första försök att med makt utforska Egyptens heligaste hemligheter. Att Kleopatra inte tar värre upp än att hon senare vill bära hans son kan man ju tycka vad man vill om. Kanske är det mest maktlystnad som styr henne. Filmens drottning uppvisar i alla fall en slående förslagenhet i den ädla konsten att utöka sitt inflytande. Men vad hjälper de perfektaste planer när stommen som de är byggda på alienerar sig från senaten till den milda grad att knivarna åker fram?
Andra halvan ägnas åt Markus Antonius affär med Kleopatra - en kärleksaffär bestående av exakt lika delar svallande passion och politisk ambition - i den över allting hägrande Caesars skugga. Inuti denna skugga står förstås hans adopterade son Oktavianus (McDowall), kallt kalkylerande och en lika god orator i senaten som Antonius är general på slagfältet. Till Markus nackdel talar också att kärleken förvridit hans en gång så romerskt pragmatiska huvud.
Det blir en hel del sängkammarprat mellan Burton och Taylor, men också ytterligare skrytscener och det fortsatta krigandet, trots Antonius bedyranden om att han nu bara vill leva i fred och kärlek. Allt leder mot Actium, och ett oklokt val av slagfält. Sjöslaget är spektakulärt påkostat, hur som helst.
Men nu går jag händelserna i förväg. Vet ni vad som händer sedan så vet ni, och vet ni inte kanske inte det här spektaklet är det mest korrekta sättet att få veta, men filmen har faktiskt andra värden än som Hollywoodhistorisk kuriosa och droppen som fick "svärd och sandal"-bägaren att rinna över. Med överraskande bra dialog yttrad i dyra, dyra scenbyggen fångar filmen intresset från början på ett sätt som exempelvis "The Fall of the Roman Empire" aldrig kom i närheten av. Här finns en större finess och inte minst humor.
Men det är en lång film (även om den faktiskt skulle varit ännu längre). Kleopatras ankomst till Rom är en sensationellt extravagant scen men den tar sin lilla tid. Det är symptomatiskt för filmen, som ofta känns långdragen men oavbrutet ambitiös. Tanken var faktiskt från början att det skulle bli två tretimmarsfilmer, men den fyratimmarsklippning som släppts på DVD är väl den längsta som mött allmänhetens blickar. Versionen som visades vid biopremiären var ynka tre timmar lång. Vilken man än ser, bör man nog beväpna sig med tålamod och ett visst intresse för epoken eller genren.
Berättelsen är ett konglomerat av antika historieskrivare som Plutarkos, en bok av Carlo Mario Franzero samt trenne manusförfattare, bland andra Mankiewicz själv. Den historiska akuratessen kan man ju alltid roa sig med att dryfta i sådana här filmer. Adoptivsonen Oktavianus utses av filmens Caesar till arvinge enbart för att skydda Cleo och barnet, och skrivs till något av en feg skurkfigur. Vem som brukar få rollen som bad guy i Rom-filmer är inte alltid helt självklart, men här blev det alltså den blivande Augustus.
Vilken av alla skildringar av gamla Rom som vinner i sporten kreativ historieskrivning vet väl ingen exakt, egentligen... Att läsa uppeldade kommentarer i diverse forum om hur "Kleopatra EGENTLIGEN var!!!" är dock alltid roande. Det ligger dock säkert en del i den återkommande kritiken om hur kostymmakarna designat kläder utifrån Taylors figur än baserat på dåtidens mode. Huruvida detta är något att beklaga är väl upp till var och en.
Huruvida filmen är sevärd kan ju också diskuteras. Jag lutar åt ett "… ja", vilket översatt i russinform blir "… 3".
© Anders Lindahl2007-09-28