Hazzans Hollywood: Elizabeth Taylor

Hollywoods sista stora stjärna

---

NÄR HON VAR 73 år gammal höll hon på att ge upp. Elizabeth Taylor ville dö, bl a svårt hjärtsjuk. "Jag har bara ont och önskar inget annat än att få komma till himlen och träffa Rich", sa hon då gråtande. Med "Rich" avsåg hon naturligtvis Richard Burton. Nu, sex år senare, går hennes önskan i uppfyllelse. Elizabeth Rosemond Taylor har avlidit, 79 år gammal. Hjärtat höll inte längre.


Elizabeth Taylor led sedan många år av hjärtfel med åtföljande andningsproblem samt av en ytterst besvärande ryggmärgssjukdom som orsakde svåra smärtor. Hon blev även opererad för en hjärntumör och kämpade i många år mot ett svårt alkoholmissbruk.

FÖRSTA GÅNGEN JAG charmades av Elizabeth Taylor var när hon 10 år gammal spelade en liten rar överklassflicka i "Lassie på äventyr" (Lassie Come Home, 1943). Själv var jag då näranog lika gammal. Ett år senare kunde man se henne som hästgalen flicka i "Över alla hinder" (National Velvet, 1944), Elizabeths femte film faktiskt och den som gjorde henne till stjärna, innan hon ens hunnit bli tonåring.

Många av Hollywoods stjärnor arbetade upp sig ur djup fattigdom. Elizabeth Taylor var ett lysande undantag. "Den sista Superstjärnan", som hon har kallats länge nu, föddes (1932) med en guldklimp i vaggan. Låt sedan vara att den lilla vid födseln var, milt uttryckt, något av Den fula ankungen. Hon öppnade inte ögonen på hela tio dagar – men de var blå. Och hela kroppen på henne var, liksom ansiktet och öronen, täckt med täta, svarta fjun. Näsa hade hon så gott som ingen.

Men redan när Elizabeth var halvåret gammal försvann de svarta fjunen från de mest besvärande ställena och näsan, som från början nästan inte fanns, började anta en högst förtjusande form. Hennes ögon, vidöppna och blå, blev nu violblå. Redan nu anade många att "Den fula ankungen" en vacker dag högst troligt skulle komma att firas främst för sin skönhets skull.

ELIZABETH TAYLOR FÖDDES av amerikanska föräldrar bosatta i London. Det var hennes engelska Nanny som först av alla uppmuntrade flickans skådespelartalang - för den fanns där. Flickan visade sig mycket tidigt ha sinne för grova överdrifter i känslosammanhang. Likaså kom hon från tidiga barndomen att lida av många pyskosomatiska sjukdomar, som senare skulle få filmmoguler och regissörer att slita sig i håret på grund av alla förseningar av inspelningarna.

Hon sattes också i balettskola för att övervinna sin blyghet och "uppträdde" för Englands blivande drottning (en annan Elizabeth) redan när hon (Liz, alltså) var bara tre år gammal. Hon fick sina första applåder och bestämde sig för att bli Stjärna. Vilket hon också blev – om än inte över en enda natt. Ty om man vill vara riktigt elak skulle man kunna säga att Elizabeth Taylor kom in "köksvägen" i Hollywood.

1939 flyttade familjen Taylor tillbaka till USA och bosatte sig i ett villaområde utanför Los Angeles, där många av topparna inom filmindustrin redan bodde. Hon kom att gå som barn i huset hos familjer som Zanuck (United Artists) samt Goetz, Thalberg och Mayer (samtliga MGM). Helt naturligt kunde det vackra lilla barnet därmed knappast undgå att "upptäckas" för filmen. Det var ju då inne med barnstjärnor som dansade och sjöng sig in i filmpublikens hjärtan: Shirley Temple, Jane Winthers, Deanna Durbin och Jane Powell, Mickey Rooney och Judy Garland icke att förglömma.

EN DAG KALLADES Elizabeth till intervju hos Universal Studios och inte långt därefter till Metro Goldwyn Mayer. I bägge fallen sa man först "Vi hör av oss", men gjorde inte det. Inte med detsamma i varje fall. Så slets nu Elizabeth (eller snarare hennes överambitiösa mamma) mellan hötapparna. Skulle hon välja MGM eller Universal om… Universal hann först med ett ettårskontrakt. Elizabeth fick sjunga en stump i en film, vars busiga pojkstjärna (Alfalfa Switzer) bara gjorde narr av henne. Det blev hennes första roll för Universal – och den sista.

Man ville inte förnya hennes kontrakt. Hon hade ju inga smilgropar som Temple, kunde inte sjunga som Garland eller dansa som Powell. Inte ens gråta på beställning som Margaret O´Brien. Nej, hon skulle då aldrig bli någon stjärna, ansåg Universal-folket.

Apropå Elizabeths mamma, ja… Sara Taylor var en ambitiös hönsmamma av Guds nåde. Under flera av dotterns första filmer var hon med under inspelningarna och höll sig alltid nära regissören och kameran, så att hon kunde ge dottern sina instruktioner med hjälp av tecken och övrigt kroppsspråk. När hon himlade med ögonen, betydde detta grovt överspel. Tryckte modern händerna mot magen, innebar detta att dotterns röst var för gäll. Ett finger mot kinden manade dottern att le mera och lades händerna vid hjärttrakten, borde Elizabeth lägga mer känsla i sin framställning. Inte att undra på att Louis B Mayer så småningom portade Sara Taylor från inspelningsstudiorna.

LOUIS B MAYER, högste chefen för Metro Goldwyn Mayer, hade hört av sig i precis rätt ögonblick till den lilla flickan med de oemotståndligt vackra ögonen. Elizabeth fick en liten roll som bortskämd rikemansflicka i "Lassie på äventyr". Inte heller den filmen gjorde henne till stjärna, men nu var hon på god väg. Filmvärlden i allmänhet och MGM i synnerhet hade länge sökt med ljus och lykta efter en ung tös som inte bara kunde agera utan dessutom rida. Praktiskt taget alla Hollywoods kvinnliga stjärnor hade redan provfilmat för rollen som den hästtokiga flickan Velvet Brown i bestsellern "Över alla hinder". Men med sina 25-30 år var de alldeles för gamla för rollen, även om de kunde både agera och rida.

Under inspelningen av Lassie-filmen hade det kommit fram att Elizabeth verkligen kunde rida, att hon haft en egen ponny i flera år. Äntligen hade MGM hittat sin Velvet Brown! Det skulle dröja ett helt år innan hon blev Velvet, förstås. Hon hann både sucka i en film "Dovers vita klippor" (The White Cliffs of Dover, 1944) och dö i en annan, "Jane Eyre" (också 1944), innan hon fick sitt genombrott som STJÄRNA – om än i juniorklassen.

I "Över alla hinder" spelade Elizabeth mot veteranen (trots sina blott 24 år) Mickey Rooney och en ung (19 år) Angela Lansbury - 40 år senare aktuell som deckarförfattarinnan Jessica Fletcher i tv-serien "Mord och inga visor" - som här spelade Velvets storasyster.

Sakta men säkert arbetade Elizabeth sig uppför rangskalan och knappade in på de redan väletablerade barnstjärnorna. I "Pappa och vi" (Life with father, 1947) hamnade hon på tredje rollplats efter Irene Dunne, likaså i "A Date with Judy" 1948, efter Jane Powell. I "Unga kvinnor" (Little Women, 1949) hamnade hon på fjärde rollplats, efter bl a Margaret O´Brien

NÄSTA FILM MAN verkligen uppmärksammade Elizabeth Taylor i var "Brudens fader" (Father of the Bride, 1950), där hennes frustrerade far spelades av ingen mindre än Spencer Tracy (Steve Martin i nyinspelningen från 1991 kan gå och gömma sig). Men framför allt glänste hon i "En plats i solen" (A Place in the Sun, 1951) vackrare än någonsin, 17 eller möjligen 18 år gammal när filmen spelades in. Som motspelare hade hon den likaså stilige och populäre Montgomery Clift, på väg mot toppen av sin karriär. Och hon blev överväldigad vid beskedet om att hon skulle få spela mot Clift, som i sin tur frågade "Vem fan är egentligen den där Elizabeth Taylor?" Men han skulle ändra sig rejält.

De var ett sällsynt vackert och klädsamt par – i filmen som handlade om den fattige pojken som får den stormrika flickan men slutar i dödscellen falskeligen anklagad för att ha mördat sin likaså fattiga och ratade fästmö (Shelley Winters). Och Liz och Monty skulle mötas igen framför kamerorna sex år senare.

I "Ivanhoe" (1952) spelade Elizabeth mot Robert Taylor, om möjligt ännu vackrare nu i Technicolor. Och därefter avverkade hon populära manliga huvudrollsinnehavare i rask takt: Vittorio Gassman i "Rhapsody", Stewart Granger i "Skandalernas man" (Beau Brummel) och Van Johnson i "Jag minns Paris" (The Last Time I saw Paris), samtliga 1954. Två år senare spelade hon mot Rock Hudson och unga fyndet James Dean i storfilmen "Jätten" (Giant, 1956), där hon inte minst åldrades med elegans. Hudson var naturligtvis den pålitlige, etablerade stjärnan, medan Dean (Hollywoods största fynd sedan Brando) gjorde sin tredje film med den äran – fast det blev som bekant hans sista också. James Dean körde ihjäl sig den 30 september 1955, innan filmen ens var färdiginspelad.

SÅ VAR DET DAGS för Elizabeth Taylors andra film mot Montgomery Clift. En film som för övrigt förtjänar några extra rader. Under inspelningen av "En plats i solen" hade Elizabeth fått den bisexuelle Clift att tända som ingen kvinna före henne – och Liz var ju själv djupt förälskad i honom. De älskade varandra verkligen, hade till och med resonerat om äktenskap. Men Monty sa till sist nej, väl medveten om sin självdestruktiva läggning. Med "En plats i solen" inleddes i vilket fall en vänskap som skulle hålla i sig ända till den dag då Clift dog (1966).

Det var en vänskap som inte sprack när Liz så småningom kom underfund med Montys homosexualitet, sprit- och drogmissbruk, liksom hans ständiga ångest. Detta har enligt otaliga källor alltid varit betecknande för Elizabeth Taylor – en verkligt omtänksam och pålitlig vän in i det sista. "Liz är väldigt extrem när det gäller vem hon gillar eller inte gillar", sa Rock Hudson i en intervju en gång. "Den hon tycker om älskar hon, medan hon hatar den hon inte tycker om."

Sex år efter succén "En plats i solen" möttes de alltså igen, Liz och Monty, nu i dunderfiaskot "Regnträdets land" (Raintree County, 1957) som var tänkt att bli en ny "Borta med vinden". Egentligen ville Clift inte ha rollen som den unge läraren John Shawnessy, som gifter sig med den rika och bortskämda skönheten Susanna Drake (Taylor, lika bitsk som Vivien Leigh/Scarlett O´Hara i just "Borta med vinden"). Dramat utspelas i 1860-talets Amerika medan motsättningarna mellan nord- och sydstaterna driver landet mot det oundvikliga inbördeskriget.

Men Clift kunde inte motstå frestelsen att få spela mot Elizabeth Taylor igen. Han stod nu på absoluta toppen av sin karriär - men var också ångestfylld, inkrökt i sig själv och sjukligt känslosam. Han tyckte att han hade förlorat den nära kontakten med Elizabeth, den enda riktiga vän han ansåg sig någonsin ha haft. De talades visserligen ofta vid i telefon, flera timmar i sträck, men i alla fall. Så när han nu fick chansen att spela mot henne igen, slog han till. Dessutom behövde han pengarna.

STRAX INNAN MONTY flög till Kentucky för inspelningarna av "Regnträdets land" hade han kommit överens med sig själv att aldrig mera köra bil på grund av sitt tilltagande sprit- och narkotikabruk för att hålla ångesten borta. En privatchaufför körde därför honom i skytteltrafik mellan inspelningsplatsen och stugan han hade hyrt. Ironiskt nog kom han ändå att sätta sig bakom ratten en lördagseftermiddag i maj 1956, då hans chaufför hade ledigt och Liz hade övertalat honom att komma upp på en enkel middag i den stuga som hon och dåvarande maken Michael Wilding, engelsk karaktärsskådespelare, hyrt en bit upp i bergen.

När Clift körde hem efter middagen körde han bara en bit från stugan av vägen och in i en kraftledningsstolpe. Han fick ansiktet illa demolerat – kraniet spräcktes, näsan knäcktes, överläppen klövs helt och tänderna slogs in. Liz Taylor var först på plats och räddade antagligen hans liv genom att frigöra hans tunga, plocka ut några tänder ur halsen och ge honom konstgjord andning. Skickliga plastkirurger lappade ihop Clifts ansikte. Han genomgick hela åtta operationer. När han kom tillbaka till inspelningen efter tolv veckors uppehåll förföljdes han dessutom av otur – ramlade och knäckte ett revben, klämde stortån som knäcktes på fyra ställen och led hela tiden av ohyggliga smärtor i ansiktet.

Men han avslutade fiaskot "Regnträdets land", som på sätt och vis ändå blev en succé hemma i USA. Främst därför att folk kom som sanna hyenor för att försöka upptäcka var någonstans filminspelningen hade avbrutits av bilolyckan. Nu var det emellertid så att scenerna i en film, åtminstone på den tiden sällan eller aldrig spelades in i kronologisk ordning. Man hoppade hit och dit bland de olika scenerna av praktiska såväl som ekonomiska skäl. Så när man ser "Regnträdets land" (på tv-kanalen TCM till exempel) upptäcker man att Clift inte så sällan "byter ansikte" i en och samma scen.

"KATT PÅ HETT PLÅTTAK" (Cat on a Hot Tin Roof, 1958) blev Elizabeth Taylors nästa stora framgång. Här spelade hon den sexiga Maggie Pollitt i Richard Brooks filmversion av Tennessee Williams succépjäs mot andra slipade aktörer som Burl Ives, Paul Newman, Jack Carson och Judith Anderson. En roll som gav henne en Oscars-nominering och som många anser hon verkligen borde fått en Oscar för. Och året därpå glänste hon återigen i en Tennessee Williams-pjäs, "Plötsligt i somras" (Suddenly Last Summer, 1959), mot Montgomery Clift och Katharine Hepburn.

Men det var 1960-talet som skulle bli Elizabeth Taylors "gulddecennium". Hon inledde det med att erövra sin första Oscar som lyxhoran Gloria Wandros som vill lägga av sin verksamhet i dramat "Inte för pengar" (Butterfield 8, 1960). Där spelade hon mot Laurence Harvey och inte minst mot sångaren Eddie Fisher, som hon då var gift med. Så kom storfilmen "Cleopatra" (1963) med Liz som Egyptens farligt sköna, klipska och intriganta drottning, som snärjde både Julius Caesar (Rex Harrison) och den ädle Antonius – den senare spelad av den engelske Shakespeare-tolkaren Richard Burton. Den amerikanska kritikerkåren var inte nådig mot Liz som Cleopatra. Men filmen blev ändå till sist en publiksuccé över hela världen. Hemma hos mig innehar den en hedersplats.

Richard Burton snärjdes dessutom på allvar. Filmbolagets pressavdelning blev överförtjust. Den skandalartade romansen – de var trots allt fortfarande gifta på var sitt håll – skulle göra "Cleopatra" till en ännu större publiksuccé, särskilt som de båda då ihärdigt förnekade att det kunde bli tal om äktenskap. Ändå gifte de sig 1964. För första gången av tre!

En senare kommentar från Elizabeth: "Jag minns faktiskt inte så mycket vad gäller 'Cleo'. Det hände så många andra saker då..." Jo, verkligen…

MAN KUNDE FÖLJA parets öden och äventyr både på bio och i tidningsspalterna. I inte mindre än fem filmer i rad spelade de mot varandra: "Hotel International" (The V.I.P.s, 1963), "Het strand" (The Sandpiper, 1965), "Vem är rädd för Virginia Wolf?" (Who´s Afraid of Virginia Wolf?, 1966), "Så tuktas en argbigga" (The Taming of the Shrew) och "Dr Faust" (Doctor Faustus) båda 1967. Särskilt två av dessa fem filmer visar upp dem båda i mycket tacksamma roller, som de också utnyttjar till max.

Först och främst naturligtvis Edward Albees fräna (åtminstone då) drama "Vem är rädd för Virginia Wolf", som ju här synnerligen välförtjänt renderade Liz hennes andra Oscarsstatyett. Två lärarpar tillbringar en afton tillsammans och det yngre paret får bevittna hur det äldre paret (Taylor-Burton) spyr galla över varandra. Om inte när filmen var aktuell, så kunde den icke fullt initierade publiken senare lätt ana att det var ungefär så deras äktenskap fungerade i verkligheten också, mellan lyckostunderna.

I medeltidskomedin "Så tuktas en argbigga" möts kvinnosakskvinnan (vildkattan Katarina) och mansgrisen (den burduse, skuldsatte Petrucchio) – en helt underbar och mycket gladare men också burleskare film. För visst fick Taylor-Burton här chansen att återigen spela sig själva. Fast här snarare bara gnabbas de tu, mera spirituellt naturligtvis, vilket man väl främst får tacka Shakespeare för - eller vem det nu enligt nya påstådda rön var som skrev denna mustiga komedi… Nog känns i varje fall deras utspel här snarare som rena uppvärmningen till fantastiska "Virginia Wolf", trots att "Argbiggan" i själva verket kom i kölvattnet på den förra.

Folkkäraste filmversionen av "Så tuktas en argbigga" är annars musikupplagan "Kiss me Kate".

ÄVEN PRIVAT UTVECKLADE Liz Taylor och Richard Burton en grälteknik som kom omvärlden att tappa andan. De blev högvilt i skandalernas ljuva värld under femton års tid. Det började som sagt med deras utomäktenskapliga romans under inspelningen av "Cleopatra". De älskade och slogs med samma varma själ, söp och grälade – ofta offentligt – försonades, vilket beseglades med diamanter av vilka den päronformade Cartier-diamanten för 1,2 miljoner dollar (då) blev den mest kända. De skilde sig och de gifte sig igen. Och skildes på nytt. Elizabeth Taylor och Richard Burton var gifta inte mindre än tre gånger – rätta mig gärna om jag skulle ha glömt en fjärde gång..

Redan ett år efter äktenskapets ingående (det första) erkände Liz öppet att det var svårt att leva tillsammans med Richard Burton. Och han höll med, fast omvänt – samtidigt som de båda prisade varandra.

Han sa: "Hon är den mest påfallna självupptagna och oåtkomliga kvinna jag någonsin träffat. Min hjärna stoppade, jag blev nästan nykter på kuppen. Jag måste ha henne, till varje pris!" Hon sa: "Jag brukade slå honom, men en dag slog han tillbaka och min trumhinna fungerade inte på ett tag… men mitt under de vildaste grälen fångar jag hans blick och då vet vi båda att när vi väl kommer i säng, då är allting glömt!"

Han: "Hon är mitt hela liv. Jag skulle dö om det hände henne något…" Hon: "Jag är svartsjuk. Rich är en charmig karl och när vi grälar offentligt är det mest på skoj. Folk förväntar det sig liksom av oss."

Men visst var det ett (?) våldsamt passionerat äktenskap. Och visst söp de till sist båda två, misshushållade med både hälsa och känslor.

DET MESTA AV det där tog de med sig ut i livet och ut på filmdukarna. De gjorde många filmer tillsammans efter "Cleopatra". Som ni säkert har förstått har jag alltid varit en hängiven beundrare av Elizabeth Taylor. I mitt filmarkiv har jag naturligtvis både "Cleopatra" och "Vem är rädd för Virginia Wolf?", men även mindre uppskattade publikuppskattade filmer som "Komedianterna" (The Comedians, 1967), där hon är gift med Peter Ustinov och Richard Burton är hennes älskare, och… hoppsan! Där tog min Elizabeth Taylor-fanatism slut.

Hon gjorde fler filmer än så, bl a mot Marlon Brando i "Reflexer i ett gyllene öga"(Reflections in a Golden Eye, 1967), mot Warren Beatty i "Enda spelet i sta´n" (The Only Game in Town, 1970) och mot Henry Fonda i "Rivalerna" (Ash Wednesday, 1973). Efter det framträdde hon främst i "cameos", bl a i (Winter Kills, 1979), (Victory at Entebbe, 1976), mot Angela Lansbury (Miss Marple) och Rock Hudson i "Spegeln sprack från kant till kant" (The Mirror Crack´d, 1980).

Hon visade upp sig i amerikansk teve i en del talkshows under både 80- och 90-talen (bl.a. hos Jay Leno) och även årligen under det nya seklet fram till 2009. Hon gjorde Maggie Simpsons röst i två avsnitt 1992, var med i spelfilmen "The Flintstones" 1994 - och låt oss för all del inte glömma bort hennes medverkan i flitigt repriserade teveserien "Nord och Syd" (1985).

Vi vet att hon sedan dess har gått igenom en massa (skönhets-) operationer och behandlingar av olika slag. Ändå anser jag fortfarande att Elizabeth Taylor är den främsta kvinnliga Stjärnan genom alla Hollywoods guldår.


PS!
1987 fastslog Elizabeth Taylor: "Äktenskap är en fantastisk institution" (Film Yearbook). Hon gifte sig första gången blott 17 år gammal med hotellarvtagaren Nick Hilton, bara två år äldre. Det blev ett kort äktenskap, bl a misshandlade han henne. Hennes näste man blev den engelske skådespelaren Michael Wilding, nästan 20 år äldre, charmig men lat. Därefter äktade hon demonproducenten Mike Todd, som dog i en flygolycka. Näste make blev sångaren Eddie Fisher, Mike Todds och Elizabeth Taylors bäste vän och make till Debbie Reynolds, då Elizabeths bästa väninna. Liz (en förkortning som hon förövrigt avskydde) gifte sig första gången med Richard Burton 1964. Tjugo år senare dog han. Hennes äktenskap däremellan och senare är mer eller mindre ointressanta. Elizabeth Taylor var gift inte mindre än åtta gånger.

© hazzan lindström


Först publicerad: 2005-10-15
Senast reviderad: 2011-03-23

Sök