Tillbaka till framtiden (1985)
Tidlöst om tidsresor
Det tar inte många sekunder innan ”Tillbaka till framtiden” börjar briljera. Öppningssekvensen som bara består av en lång åkning genom ”Doc” Browns lägenhet, presenterar inte bara våra två huvudkaraktärer utan planterar också en av filmens konflikter. Allt utan någon egentlig dialog om man bortser från bakgrundljudet från en tv. Helt enkelt ett skolboksexempel på riktigt bra filmberättande och ”show, don´t tell”-principen.
Historien, som senare kom att utvecklas till en trilogi, om losern Marty McFly och den galne professorn ”Doc” Emmeth Browns resor i tiden, är förmodligen den 80-talsfilm som, trots att den var tidstypisk när den kom, fortfarande känns fräsch och … ja, tidlös på något sätt (om uttrycket tillåts om en film som handlar om tidsresande). Till viss del har det säkert att göra med att den inte hakar upp sig alltför mycket på tekniken bakom tidsresandet utan fokuserar på de prekära och roliga situationer som resandet medför. Manusförfattarna hävdar själva att ett av de mest givande infallen i det begynnande skrivarstadiet var när en av dem hittade sin fars gamla årsbok, bläddrade i den och började fundera på om han själv skulle kunnat vara kompis med sin farsgubbe om de båda varit i samma ålder. Och det är runt denna idé som man byggt sin historia – ungefär som i ”Måndag hela veckan” där Bill Murray upplever samma dag om och om igen. Och precis som i den filmen är det inte själva mekanismerna bakom tidsloopen som är intressanta utan snarare vilka roliga komplikationer den kan medföra.
Det som däremot måste vara tacksamt när man gör en sådan här film är de mängder av planteringar som i stort sett utgör filmens första 40 minuter. Resten av filmen består nästan helt av ”pay-offer” och roliga nya kontexter för de planteringar vi uppmärksammat i första akten.
När Marty reser tillbaka i tiden ställs han inför en bunt olika sorters problem. Till exempel hur han ska kunna alstra 1.21 gigawatt för att kunna ta sig hem igen i sin tidsmaskin, hur han ska få sina föräldrar att bli tillsammans efter att hans mamma blivit kär i honom själv och hur han ska kunna rädda Doc Brown som blir skjuten av terrorister år 1985. Filmen låter ingen av subplotterna få överhanden och filmen blir således en perfekt mix av romantik, komedi, spänning, action och filosofi. En mix som brukar fallera just därför att tonvikten läggs vid antingen det ena eller det andra genreinslaget, men jag har nog aldrig sett en film blanda dessa element lika bra som Robert Zemeckis gör i ”Tillbaka till framtiden”
Filmens klimax, där alla sidohistorier får sin upplösning, är väldigt rafflande och hela tredje akten består av ett konstant spänningstrissande. Den klassiska slutscenen när Christopher Lloyd hänger i klocktornet (en liten homage till Harold Lloyd månntro) är en riktig nagelbitare.
Men humorn och värmen finns alltid med och de romantiska inslagen är roliga snarare än sötsliskiga. Filmens enorma känsla för detaljer bidrar också till att den håller för att se om otaliga gånger.
Michael J. Fox är som klippt och skuren för rollen som Marty och förmodligen är detta det bästa vi någonsin kommer att se honom i. Christopher Lloyd gör arketypen ”den förvirrade vetenskapsmannen” men blåser liv i karaktären och gör verkligen allt för att Doc Brown inte ska bli den klyscha han egentligen är – och lyckas med bravur. När Fox och Lloyd agerar i scener tillsammans uppstår inget annat än ren filmmagi – maken till radarpar var det längesen man såg på vita duken.
Kort sagt – se, eller se om denna härliga film redan idag.
© Johan Hultgren
2006-04-12
Originaltitel: Back to the Future
USA, 1985
Regi: Robert Zemeckis
Med: Michael J. Fox, Christopher Lloyd, Lea Thompson, Crispin Glover, Thomas F. Wilson, Claudia Wells
Genre: Action, Äventyr, Komedi, Sci-fi
Teman: Tidsresor
Relaterade artiklar
Nu är det nu, men när är det?
Ingår i följande teman
