Battle Royale II (2003)

Ungdomar i alla länder: förenen eder!

0 russin

Jo, jag har dubbelkollat. Den här filmen gjordes faktiskt i Japan år 2003, vilket är förunderligt. När jag såg den trodde jag att den snarare var producerad i det, på den tiden, nyrevolutionära Sovjetunionen någon gång runt 1922.

Mer om detta strax, men först ett ord till våra mer otåliga läsare: "Battle Royale II" är, inte helt oväntat, en uppföljare till "Battle Royale" (2000). I den tidigare filmen tvingade myndigheterna busiga ungdomar att ta kål på varandra i en grotesk form av tv-tävling. Konceptet låter enkelt, men "Battle Royale" är både sevärd och tänkvärd mitt bland allt sprutande blod och exploderande artärer.

Tvåan drar idén ett par steg vidare och nu råder det öppet krig mellan ungdomliga terrorister, ledda av överlevare från den ursprungliga tävlingen, och alla vuxna i världen. "Battle Royale II" är en fantastiskt dålig film på väldigt många sätt. "Undvik" är rekommendationen och betyget är ett överkryssat russin. Med detta klargjort och ur vägen, återgår jag så till mina troligtvis långsökta miss- och feltolkningar av densamma.

"Battle Royale II" är en märklig film. På ytan är den en dålig actionfilm av den repetitiva form som vi knappast ens ser från USA nuförtiden. Det är många våldsamma stridsscener som målas i aortarött och filmmakarna visar en viss filmisk talang i foto och klippning när de skildrar sitt egna "Omaha Beach" , men det mesta av filmen är en repetition av nästan identiska scener gång efter gång tills man bryr sig ännu mindre än vad man först gjorde. En annan favoritscen hos filmmakarna tycks vara den där en grupp av våra "protagonister" stannar upp mitt under ett brinnande anfall och inser att någon stoiskt måste offra sig själv för att rädda de övriga i gruppen. Jag räknade till minst fem sådana scener, vilket lite förtar det storslagna i en offerscen.

Som actionfilm är "Battle Royale II" trist och långtråkig och det var först när bara en kvart återstod av filmen som något klickade till i mina hjärnvindlingar och jag började roas kungligt av filmen, vilket nog inte var tanken med den. Min största fråga efter att eftertexterna rullat förbi var om det hela är tänkt att ses ironiskt. "Battle Royale II" är nämligen ett så flagrant exempel på kommunistisk propaganda att McCarthy-erans amerikanska filmer blir omsprungna med hästlängder i övertydlighet.

Nanahara Shuya, terroristledaren och överlevaren från den första filmen, har i mellanperioden mellan de två filmerna varit på studieresa i Afghanistan och lärt sig allt om gerillakrigföring och, inte minst, att älska sin Kalashnikov. Han drömmer om ett samhälle fritt från lömska fiender (de vuxna), där alla är vänner och där de små barnen, trots alla svårigheter, "ler öppna leenden" åt livet. Shuya vill sprida sin revolution till alla ungdomar över hela världen, inte minst i de länder som under de senaste 60 åren anfallits av en viss stormakt som inte är vidare kommunistiskt lagd. Han och hans medrevolutionärer är heroiskt villiga att offra sina liv för att förena alla vänner (läs hellre "kamrater") i världen i väpnad kamp mot den despotiska övermakten. Överlag är vapen och våld en mycket viktig del i byggandet av Shuyas utopi. Något annat sätt att förändra samhället än att döda alla motståndare finns inte, och till och med Shuyas mest hetska antagonist, spelledaren i BRII som enbart kallas "Magistern", inser framåt slutet att Shuyas terrordåd som dödade hans dotter var helt motiverade när man ser saken ur ett större perspektiv. Filmens glorifierande syn på terror och våldsdåd är det mest skrämmande i denna annars så tråkiga film.

Bildmässigt lånar "Battle Royale II" ikoner från den revolutionära konsten där, förutom de ständigt förekommande piéta- och offerscenerna, en särskild bild satt sig fast på min näthinna. En ung kvinna håller i sina armar, varav den ena är bruten men det bekommer henne inte, spädbarnet till en fallen kamrat och i sin heroiska pose ser hon drömmande bort mot tänkta horistoner. En röd fana, sakta fladdrande i vinden, skulle inte kännas det minsta främmande i bakgrunden.

Sett ur denna ideologiska synvinkel blir "Battle Royale II" något mycket märkligare än bara en usel actionfilm och filmens budskap tycks vara lika förvirrat som Shuyas ideologiska resonemang. Det finns tyvärr alltför många barnsoldater i verkligheten och jag har personligen mycket svårt att se något heroiskt i bilden av en tolvåring med automatvapen. Den väpnade kampen och det osjälviska offret är centrala delar i far och son Fukasakus film och något märkligare propagandaverk än "Battle Royale II" har knappast setts på bioduken sedan det kalla krigets tidiga dagar.

Hur man än väljer att se på "Battle Royale II"; som en ren actionfilm eller som ett propagandistiskt bländverk, blir slutsatsen och betyget detsamma. Det är en riktigt ordentligt dålig film. Manuset är förvirrat, dialogen stapplande, skådespelarna har samma hysteriska ton oavsett scen och replik och därtill bjuder "Battle Royale II" på en oavbruten ström av så korkade soldater att vi inte sett maken därtill sedan "Rambo III". Undvik till varje pris, som sagt.

© Andreas Hallgren
2004-08-12

Källa: Canal+

Originaltitel: Batoru rouiaru II: Rekuiemu
Japan, 2003
Regi: Kinji Fukasaku Kenta Fukasaku
Med: Tatsuya Fujiwara, Ai Maeda, Shûgo Oshinari, Ayana Sakai, Riki Takeuchi m.fl.

Genre: Action, Krig
Teman: Livsfarliga sporter

Relaterat: Battle Royale (2000)


Ingår i följande teman


Livsfarliga sporter





     

Dela |